103.

Så snart vi låter « Du Herre lever nu, inte jag » vara vad vi är och därmed gör, så blir detta en total sanning om all existens: att allt du ser är Gud i arbete, liksom allt du inte kan se, oändligt mycket större. Såsom i himlen SÅ PÅ JORDEN !

Det finns ingen plats eller existensnivå där det inte är så. Universum (som helhet såväl som varje enskild del) är en Allomfattande manifestation av den Enda Person som skapar, upprätthåller och ger ut allt som sin fullkomliga frukt.

Varje träd får sitt värde genom frukten det bär, säger Yeshua i Luk 6. Den frukt Han ger är att vara det Han är i oss. De som predikar och leder kyrkliga mässor utan denna praktik tilltalas av Yeshua så här: « Varför kallar ni mig Herre, Herre och inte gör det jag säger? » Sanningen är att de vill ha Herren på distans, som objekt för språk, sakrament och kyrklig gudstjänst. De skulle förlora sitt världsligt religiösa fotfäste om de provade praktisera « Du Herre lever nu, inte jag ». Ändå är det enda vägen, Kristus själv.

Astrofysiker vill beskriva på ett metodiskt sätt de materiella yttre rörelser de kan upptäcka och de kallar detta « universum ». Det är naturligtvis en yttre aspekt. Vad är den inre? Universum är det eviga synliga beviset på Guds grundläggande Ord i alla dess positiva och negativa aspekter:

«Jag är Herren, ingen annan finns,
ingen är Gud utom jag.
Jag rustar dig till strid,
fastän du inte känner mig,

för att alla i öst och i väst skall inse
att det inte finns någon mer än Jag.
Jag är Herren, ingen annan finns.

Jag ger ljus och skapar mörker,
Jag bringar frid och skapar ondska.
Jag, Herren, gör allt detta. »

(Jesaja 45:5-7. I en annan svensk översätttning har vi « ofärd » för ondska, men grundordet är רַע, alltså ondska.)

Själv såg jag dessa sanningar på ett nybörjarsätt för drygt 40 år sedan, mycket influerad av Hegels filosofi. Sedan dess har Anden promenerat mig dag för dag, lite hit (österut, buddhismen och indiska läror) och lite dit (islam och sufism). Det har varit väldigt många friska upptäckter av gamla sanningar och knappast någon period av desperation eller depression som många sökare välsignas med. Ljuset kom genom Jesusbönens traditioner och är mycket starkare idag än det var någonsin tidigare.

Sanningen att Gud älskade mig och inte hade släppt mig trots alla utflykter i andra traditioner och i mer sekulära former av sensibilitet, var överväldigande ju fler åren blev av sökande. När jag genom Filokalia och Hilarions bok om Kaukasus och Jesusbönen kände hur Guds Son är i mig när jag säger Namnet och alltid varit det — då förstod jag att Gud kan endast älska, Han ÄR kärlek och kan inte vara något annat, kan inte ljuga, kan inte föra mig bakom sitt Ljus.

Gud vet och känner Sig själv i mig (och i var och en av oss troende). För det som Gud vet är vad Han helt enkelt ÄR. Gud ser sig själv i mig (och i dig) innan jag kom in i min mors livmoder. Eftersom Hans syn är evig, trots att jag började och fick mitt liv « i tid och rum » har Han för evigt känt mig ur sin tidlösa synvinkel.

Jag upplever att Anden envist har undervisat mig i denna grundsanning under många år och tålmodigt låtit mig avvika gång på gång för att sedan hala in mig igen till denna fundamentala grund. Och oavsett vilka problem jag bar på eller vad som inträffade inom mig/utanför mig, har varje återkomst till föreningen med Honom visat en alltmer tydlig och enkel karaktär på denna Union. Yeshua, « jag » och min Fader i himlen är En. Lovad vare Du Evige.

Men även om principen för Andens undervisning är densamma — visa Yeshua, min dyre Frälsare, och mig i förening — och det levande Ordet är detsamma, kommer detta inre andliga husbygge (Efes. 2) tillbaka för fortsatt arbete (inte för mig utan för Frälsaren) tydligare och kraftfullare än tidigare. C.S. Lewis hade alldeles rätt när han liknade Kristus vid en snickare som ombetts byta trösklar i huset, men som börjar bygga om hela huset från grunden upp. Varje gång Ordet är aktivt i oss åstadkommer det allt en större medvetenhet om Kristi rikedomar som är våra genom Guds gåva på korset och i Uppståndelsen. Det finns inget som kan konkurrera med dessa rikedomar i deras inre härlighet inom oss. « Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. » (Matt. 6:20)

« När ögat är ogrumlat får hela vår kropp ljus » säger Frälsaren (Mαtt. 6:22) — detta är en otroligt bokstavlig beskrivning. Jag tänker mig en gudomlig En-ögdhet här. Vi ser inte på två sätt utan på Ett Enda, för Han förenar Sig med oss.

När en speciellt stressig del av en dags uppgifter är fixade och jag får en lugn stund och bönen av Hans Namn blir tydligare än någonsin, sker den där sammansmältningen i Hans vara. Det är som en ljusstråle från Hans ansikte tränger upp genom mig ur djupet inombords. Det är som om hela vårt inre landskap översvämmas med ljus så att det inte finns någon del mörk del kvar ! INGEN DEL ÄR MÖRK !!

När vi har en smula av denna insikt om vad det betyder, detta « ingen mörk del », som konkret verklighet (inte som teologisk eller akademisk ordlek), som inre permanent verklighet, produceras en inre glädje som verkligen är outsäglig och full av härlighet som bara Guds heliga kan veta något om.

När jag antyder detta för några lyssnare rynkar man ögonbrynen. Vad är detta? Är inte detta att vara förmer än andra, förmer än kyrkans undervisning medger? Varför är det exklusivt, bara för vissa och inte för andra? Hur vet vi att det är Guds fulla glädje och inte någon fantasi vi har inifrån vårt eget psyke?

Jag har full förståelse för denna oroliga misstanke ! Men det beror på att det jag talar om inte har någon gräns för sitt djup eller sin höjd. Det står grundat på ingenting annat än Gud som talar. Det består inte av något intellektuellt påtagligt — fast det är mer solitt än stål.

Denna glädje är inte något vi finner i världsliga omständigheter, relationer eller föremål eller händelser eller krafter eller önskningar som skulle kunna förverkligas så att vår glädje liksom är insvept i de emotioner som dessa saker producerar. Jesu förening med oss är en glädje uti INGENTING (som finns världen) ! Snarare är det glädjen som är Glädjen själv. « Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje. »
(1 Pet 1:8)

Kanske kan vi säga att Hans liv som oss är en lugn extas ? Det är ett fullständiggörande av oss själva i Honom som är Fullheten. Till elever som problematiserar vad Jesus « menar » i olika uttalanden och i olika liknelser, brukade jag säga: glöm denna bokstavliga Jesus och låt Honom vara ditt liv istället ! Varför hålla på med smådelar när du kan få vara i Fullheten !

« Mitt hjärta är stadigt (כּוּן kun) i Gud » säger psalm 57:8 och detta kan vi säga när Yeshua är vår närvaro, vårt levande liv just nu. Och vi behöver ingenting göra ! Han ÄR här som oss.

En präst och god vän säger att han och många kristna med honom har svårt att se Gud universell. Det blir en så torr och akademisk mening, det blir svårt att applicera det personligt. Universell betyder närmast « tråkig och allmängiltig ».

Hur är det att leva genom att se Gud som universell ? Jag brukar säga till elever: Se dig omkring ! Vad ser du ? Om du kan se Yeshua i allt du ser, snarare än en materiell yttre värld med separata ting och händelser, då förstår du « universell ». För det du ser speglar tillståndet du befinner dig i och när du vet att Kristus lever dig, ja då ser du endast Honom vad du än ser på framför dina ögon. Du ser rakt igenom den skenbara « yttre » världen och ser Frälsaren i sin manifestation som behövs liksom lampan behövs för att manifestera elektriciteten i huset ditt. Allt är till för frälsningen i Gud som skapar allt i varje sekund. Visst kan du med ord och handling ta del av « tingligheten » i världen. Men du ser i själva verket endast Frälsarens närvaro i allt. Han är universell.

Om du kan se denna närvaro som frälser, ja då är denna grundläggande sanning samma sanning manifesterad på alla nivåer ! Det är en total sanning och vi förstår att Jesus säger: Jag är Vägen. Det är « vägen » i bestämd form. Innan jag blev kristen på detta sätt, tänkte jag att visst var Jesus en av många vägar. Men sedan insåg jag att Han var Vägen i bestämd form.

Nicolaus Cabasilas (1319-1392) försöker visa hur Yeshuas närvaro fungerar genom att jämföra med andra former av närvaro. Våra sinnen kan inte alla dominera — när synens aktiva närvaro behövs, ligger de andra i bakgrunden. När beröring med handen behövs, kommer synen och de andra sinnena i bakgrunden. När hörselns närvaro är som mest aktiv, kopplas de andra av mer eller mindre. Vi kan inte räkna med kontinuerlig assistans av alla sinnena samtidigt, de turas om. Med Frälsaren är det annorlunda:

« Le Sauveur, au contraire, est présent à ceux qui vivent en lui, toujours et de toutes les facons, au point de répondre à tous leurs besoins, d’ être tout pour eux et de ne pas les laisser regarder quoi que ce soit d’ autre, ni rien chercher ailleurs. Car il n’est rien dont les saints puissent avoir besoin, que lui-même ne soit pour eux. »

Från vår mänskliga nivå är detta uppenbart som hos Paulus i Gal 2:20 « Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. » Det vill säga i livet saknar min individuella självkraft, med sin upplevelse av brist och otillfredställelse. Allt vi behöver, som Cabasilas skrev, får vi i Kristus, vår Frälsare. Tendensen att vara ett avskilt själv enligt vår egen design upphör i Hans närvaro.

Vad menar jag? Vi är skapade för att vara en tydlig andlig lampa i världen. I Hans närvaro får vi näring och föda genom Honom som är livets bröd, i får tillfälle att växa i bön, Han är vår livsluft och vårt ljus, som Cabasilas skriver. De som genom nåd kommer till det livet, får det av den Helige Ande. Vi får kraft att gå vår väg genom livet, vi är grenarna och Han är vinstocken. Vi är templet som Han, vår Gud, lever genom och manifesterar sig genom.

Det finns inga tekniker, inga goda gärningar, inga rätta tankar eller något annat som vi kan göra, vara eller ge, för att uppnå denna universella syn. Psalm 139 säger sin version av universell Gud:

« Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand. »

Gud är detta presens som Jesus säger att vi ser med ett enda öga, alltså en blick som är ogrumlad. Och vi säger ja ! vi borde se med en sådan blick. Men sanningen är förstås att det är lika omöjligt för oss att göra detta som det är för oss att göra något annat med vår egen kraft. Att se ogrumlat eller med «universell syn» är absolut bortom min förmåga.

Som Nicolaus Cabasilas skrev, är det bortom de fem sinnena som Guds närvaro är synlig. Vår ande erbjuds denna syn av Helig Ande. Den uppfattning som ges genom våra fem sinnen är inte det system vi talar om. Endast i Anden ser vi det verkliga livet.