102.

Bibeln som « Guds ord » betyder att du lever i det Ordet, du föder dig genom det därför att Han som är centrum för Bibeln, Kristus, är också här i ditt liv, opererande som Den som lever.

Men jag måste också erkänna min stora skuld till vissa författare utanför Bibeln. Enkelt sammanfattat — de många fäderna i samlingen Filokalia. Men också enskilda skribenter såsom William Law, dansken Sören Kierkegaard, den ryske munken Hilarion, författaren till « Bland Kaukasus berg », den brittiske missionären Norman Grubb med en rad småskrifter, samt amerikanen Fred Pruitt med sin blogg « Voice in the Wilderness ».

Mitt problem från början med den nutida kristendomen har främst centrerats i en pågående
desperat konflikt mellan gott och ont, där fördelen ofta finns mycket mer på djävulens sida än på Guds. I likhet med de flesta kristna har min tro på Guds ultimata seger inte alls vacklat, men det löste inte mitt omedelbara problem. Jag visste alltför väl om den överväldigande känslan av ondskans kraft i omvärlden, i de egna familjerelationerna och grannarna, i svårigheten att vinna själar till Kristus utan att kränka någons egen värdighet.

Sedan fanns det stora berg av svårigheter som motsätter sig det andliga livet, alla de omständigheter som djävulen själv verkar konstruera för att störa evangeliet liv i mänskliga samhällen: tok-konsumismen, nykapitalismen, högerpopulismen, radikalismen, fanatisk islam, för att nämna några.

Sedan är det även ondskans tryck inifrån på ens eget personliga liv, jobbiga omständigheter eller jobbiga människor, inte minst bland arbetskollegor, de egna ekonomiska problemen, ständiga sjukdomar inom familjen, och andra sorgliga händelser, problem utanför och rädsla inom en.

Och allt detta förutom problemen med ondska i
dess filosofiska universella aspekter, dess ursprung, dess världsherravälde, dess slutliga öde.

Det första faktum som var tydligt för mig då jag blivit kristen var en form av monism. Jag kunde formulera den så att det inte finns någon alternativ källa i skapelsen, ingen dualism, ingen två-het, och att nyckeln till livets mening och inre utveckling är helt enkelt att hitta tillbaks, genom att spåra allt till sitt ursprung, och evangeliet kallar detta « Han skapade allt som finns, och ingenting finns som inte han har skapat…Genom honom blev allting till, och utan honom blev ingenting till av det som blev till… ».(Joh 1:1-3)

I kombination med detta älskade jag kristendomens grundläggande tro att Gud är « en evig vilja till all
godhet » och att « varje Guds varelse är god ». Detta saknade jag i buddhismen och även den indiska teismen, vilka jag tidigare studerat tämligen ingående.

Men teodicéproblemet fanns kvar, inte som akademisk lek med ord, som ibland hos Richard Swinburne, utan som existentiell kraft. Jag behövde hitta en hållbar förklaring till ursprunget för ondskan som ju i någon mening kommer ut ur det goda.

Många kan stanna här och säga « Varför behöver vi grubbla över detta? Är det inte tillräckligt att det onda är ont och det goda är gott, klara nyhetsfakta? »

Men evangeliet talar om « att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. » (Ef 1:10) För mig ger detta en djupare förståelse av det sätt på vilket de två krafterna hör samma och hur de återförenas igen i Honom. Dessutom bidrog min yngste son med sitt motto « man måste göra fel först, annars blir det inte rätt sedan » — med andra ord menar Gud att det onda ska vara ont, det falska jaget, « mig-för-mig-jaget » ska visa sig vara verkligen falskt, innan det sanna troende jaget som är Jesus Kristus själv, kan födas fram i oss och bli operativt.’’( Gal 4:19)

En annan ledtråd till förklaringen finns i en vers i Jesaja, (45:7): « Jag är Herren, ingen annan finns. Jag ger ljus och skapar mörker, jag bringar lycka och skapar ofärd. Jag, Herren, gör allt detta. » Roten av allt liv, fann jag, finns i två principer, båda har sin källa i Gud. Filosofen Hegel kan ibland komma nära denna uppfattning, men betonar dock intet, tomheten istället för Guds godhets närvaro. Jag fann roten ytterst levande och kreativ.

Den mörka principen är till och med den dolda grunden för allt liv, både inom oss som utom oss. All natur har sitt ursprung i starkt begär och
självattraktion. Men denna aktivitet påskyndar och levandegör sin motsats, motsatsen till livet; faktum är att spänningen mellan motsatser gör livet sådant vi känner det. « Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. »(Jes 9:2) Vad är det för folk? En liten dyster planet någonstans i universum? Nej det är VI. Det handlar om mörkret inom oss, det onda som överskuggar oss så att vi ska söka och finna ljuset, det stora ljuset. Det är alltså Guds kreativa mörker som omger oss, liksom Guds hantlangare djävulen ständigt är på oss med frestelser till självets ömkan inför sig själv eller aggressiva skryt när det verkar « gå bra ».

Således igångsätter stark önskan och attraktion inför sig själv motsatsen till attraktion — motstånd, avstötning, obehag, fiendskap, konflikt. Dragkampen mellan dessa två lika krafter, attraktion och repulsion, viljan att få något för sig och lusten att visa och uppnå, skapar vad Jakobs brev kallar det virvlande « naturens hjul » där alla naturens krafter manifesteras — dess starka lustar, ambitioner, viljebeslut, skrytsamhet, svartsjuka, etc.

Denna rot — « mörkrets kraft, den onda kraften » som finns i all natur, det jag kallade den mörka principen, är inte felaktig i sig, utan tvärtom
oerhört viktig. Utan den inget positivt. Som syndafallet — utan vårt val av själv-för-själv-frukten ingen smärta i hjärtat som tvingar oss längta efter Gud och finna frälsningen. Utan fallet ingen frälsning ! Den som inte gått fel kan inte räddas !

När mina elever på religionskurserna protesterade mot att det ska behöva finnas ondska för att gott ska komma fram, brukade jag säga: vi kan tycka vad vi vill, men just nu fungerar det i alla fall så. Och tänk på att lära sig cykla: utan fall och smärta och skrubbsår, ingen förmåga att cykla. Utan misslyckande aldrig lyckande. Och någon blivande elektriker kunde säga: utan jordning funkar inte ledaren. Plus behöver minus. 

Vi kan också se detta i Bibeln. Det Gamla Testamentet ger oss en tydlig vink om dessa två principer i Gud. I GT syns Herren ofta konfrontera den gamla människan med vrede, avund, raseri, hat, djupt mörker, allvar, hårdhet, sträng rättfärdighet. I Nya Testamentet som är uppenbareslen av Guds Rike ser vi ofta det motsatta, medkänsla och medlidande, förbarmande, självutgivelse, kärlek, ljus och mildhet.

Det är från detta förhållande vi inser att den hårda, starka, beslutsamma människans bestämda natur är Guds ursprungliga gåva till oss, Han gav oss en del av sig själv. Vi måste erkänna detta. Vi kan ju lätt se att den andra sidan, Andens frukter i Nya Testamentets dygder är från Gud och honom. Men poängen är att det inte skulle finnas några sådana vackra och ljusa egenskaper, om det inte fanns
en grund för naturen i Gud och i människan en stark, bestämd själviskhet som kan producera eldiga lustar, skarpa passionerade gillanden och och ogillanden, passion och förakt, intensiva drömmar och önskningar — det den tyske mystikern Jakob Böhme kallade « den mörka principen » i Gud och i naturen.

Och från detta kan vi börja se en glimt av ondskans källa och betydelsen av profetens ord, « Jag, Herren, bringar lycka, Jag skapar ofärd. » Betyder det att det finns ont i Gud eller i hans skapelse som det kom från honom? Efter att jag bjöd in de Jehovas Vittnen som knackade på dörren till en kopp kaffe och lite prat, brukade jag fråga just den frågan. Naturligtvis är det inte enkelt att svara på det. Det brukade sluta med att vi var överens om att livet inte är rättvist, men Gud är god !

I Gud finns källan till den starkaste passion och, om det behövs. den mest fruktansvärda vrede. Ordet « gudsfruktan » innebär både fruktan för denna vrede och för den eviga kärleken och välsignelsen. I Guds Son finns all makt hos den Enda Personen, alla jags JAG. I Honom förvandlas vreden till en passion av oändlig kärlek och medkänsla. Han dör för oss och förlåter de som dödar Honom.

Men det är en passion av kärlek som inte kunde existera utan styrkan i en gudomlig natur som inom sig har motsatser. Motsatserna har blivit bränsle och kraft, härligheter och nådegåvor i himmelriket.

Den största nådegåvan för människan är Sonen, som planterat Sig i oss och växer som ett embryo för att bli oss, vara oss, leva oss. Men det är knappast fråga om ett « lägre jag » och ett « högre jag » som lever samtidigt. Det verkliga Jaget är endast ett, Yeshuas « Jag är Vägen » — som redan är gudomligt och fullkomligt, som varken växer eller krymper utan är Sig Densamme för evigt.

Det andra « lägre » jaget är snarare en etikett på en rad olika tillstånd som ständigt växlar och aldrig är detsamma, snarare en sorts privat dröm. Yeshua är vår verkliga identitet när Han får fylla vårt tomma kärl. Det falska jagets många tillstånd fortsätter att plåga oss, göra oss stolta eller förnöja oss men ju mer vi avstår från det, desto bättre. Ju mer tystnad och stillhet i bön vi ägnar oss åt, ju bättre för det verkliga Jagets växande i oss, Kristus formande Sig inom oss till att bli vårt liv. (Gal 4:19)

Dessa ord av William Law tycker jag beskriver det mänskliga läget med sitt falska jag på ett klassiskt och oöverträffat sätt:

« The greatest part of mankind, nay of of Christians, may be said to be asleep; and that particular way of life, which takes up each man’s mind, thoughts, and affections, may very well be called his particular dream. This degree of vanity is equally visible in every form and order of life. The learned and the ignorant, the rich and the poor, are all in the same state of slumber ; only passing away a short life in a different kind of dream. »

(https://archive.org/details/spiritofprayeror00laww/page/n11/mode/2up)

Många tycker att Gud verkar sova, Han gör ju ingenting åt allt elände på jorden och Han tvingar inte precis de värsta skurkarna att tänka om. Men som Law säger är det tvärtom: Gud är vaken hela tiden med sin oböhörliga kärlek till oss, medan de flesta människor sover djupt i sin föreställningsdröm.

Yeshua, Guds Son, är Vägen ut ur denna partikulära dröm som kastar bort våra liv. Varje människa har en evighet inom sig, säger William Law. Ingen av oss har kommit hit till jorden för att leva vårt liv här. Det är ett ödesdigert missgrepp att försöka göra sig hemmastadd här. Ingenting i växlingarna här kan ge människan det verkliga livet. Det här är endast platsen och tiden då vi väljer Livets Herre inom oss, Yeshua. Det valet ger oss en evighet av liv med Gud och i Gud.

Varje människa sover djupt och kastar bort livet, som inte ständigt har sitt öga och sitt hjärta och sina händer « continually governed » av Frälsarens erbjudande och nåd, säger William Law. Den som ägnar sig åt världen glömmer att himlen genom Hans liv som oss, är närmare oss än kroppen i vilken vi lever som ande.

Varje morgon efter en natt med besvärliga störande drömmar, bör vi säga till vår ande: « Stackars dig som behöver leva en dag till med denna kropp innan döden befriar dig ! Men säg nu Hans Namn resten av dagen, som Paulus skriver: Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom. » (Kol 3:17)

När människan lever i bön på det sättet Paulus säger, visar sig Gud vara det närmaste goda, det finns inget element av « ad extra », det finns ingenting « utanför » Gud, allt är innanför och lever inom oss, mer intimt än våra kroppar.

Utan bönen sker ingen förening med Yeshua och därmed öppnas inte dörren till evigheten inom oss. Men denna dörr finns för alla utan undantag och himmelriket är säkrare för en människa som öppnar sig i bön, än för en planta att växa i god jord och med mycket solsken och lagom regn under sin växttid.

Bönen är praktik i varje ögonblick och stund i livet. Det är det du gör hela tiden som växer starkast i dig. Detta är en gammal stoisk insikt som gäller alla våra mentala och emotionella aktiviteter. Därför talar Yeshua om att ständigt be, Paulus upprepar detsamma flera gånger i sina brev. Petrusbrevet betonar att vi deltar i gudomlig natur när vi lever så.