101.

Vi har inte en «svängstolsgud» — alltså en Gud som idag är i oss men i morron är långt från oss. Gud är vad Han är — permanent. Jag tröttnade rätt tidigt på kristna som försökte avgöra hur dagstempramentet hos Gud är genom att se «hur det känns» i oss. En bedrövlig dag sände alltså Gud långt bort, en skön dag drog Honom intill oss. Rent nonsens. Gud är vad Han är, fullständigt i varje stund. Och Han är den Enda Personen — som lever och bär oss. 

Så när kroppen talar om att den åldras och att den blir sjuk, är det ett bra tillfället att göra ingenting alls och vara den Jesus Kristus som bär alla och allt, inklusive mina krämpor och lidanden. Detta är inte någon ansträngande handling, inte en arbetsmetod. Det är låta Honom vara, låta Honom bära, låta Honom leva. Det är ingenting annat. Det är att vila i vad som är verkligare än mina begränsningar. Vila i Honom.

Vad är detta för liv? Jo, det är att se sanningen om vad som rör sig framför oss, istället för den brutna, fragmenterade, partiella verkligheten som vi normalt ser — stackars jag, oförmögen till det mesta, ja rätt värdelös när allt kommer omkring. 

Jesus använder en bild om detta: flytta berget genom tro och kasta det i havet ! Kan du inte ? Använd tron, säger Han till Petrus i Markus 11. När vi ser vår oförmåga, se sanningen i detta — att Han är den Ende som i oss kan verka allt. Denna sanning är att Gud är avsiktligt med oss i alla stunder, bärande oss, lyftande oss, glädjande oss med denna insikt. I vår stora svaghet finns Hans styrka.

Varje negativ situation drar oss fram till denna sanna perception. När en stor lastbil rammade oss från sidan så att det skrek i all plåt som bucklades, ropade jag i mitt innersta: Tack Herre för att våra liv är räddade ! Nu ska vi ta itu med det här. Be chauffören om försäkringsbolag och telefonnummer till att börja med. Osv. Många handlingar, men EN perception — Gud är den som gör allt.

Det är alla negativa skeendens uppgift att dra in Gud i detta. Äldre Kleopas brukar uppmana oss troende: «Din lycka, säger Basilius, består i att du ser döden framför dig varje dag ! Döden ! Döden! DÖDEN ! Och att du har Jesu Namn i ditt hjärta, utan uppehåll !» De flesta ser sjukdom och död som negativa skeenden. Den tidiga buddhismen byggde på det. Men det är Guds tilltal, det negativa driver oss att ropa in Herren i detta vårt svaga liv.

Gud är permanent den Enda Personen. Därför är varje negativ bedömning tänkt av Gud att åstadkomma det positiva: Tro att berget kan lyftas upp och kastas i havet ! Det negativa i vår oförmåga, våra sjukdomar och vår död är en del av Vägen, Sanningen och Livet. Jesus bär oss.

Först kan vi förstås ta detta som en livsfilosofi, en ny «positiv syn på livet» som vissa säger, ett sätt att tänka som ser allt som en helhet. Inom ramen för Guds avsiktliga medkänsla och kärlek, ser vi alla motsatser förenas.

Men sanningen att säga finner de flesta av oss att detta «positiva»  perspektiv är omöjligt att hålla fast vid. Den humanetiska eller allmän teistiska versionen av att allt har en positiv mening är nära som nonsens i den praktiska verkligheten. De omständigheter och svårigheter som de flesta erfar i livet skakar om oss ganska hårt. När sjukdom och död och ekonomiska svårigheter tacklar oss hårt hjälper inte bara föreställa sig att en allmän helhet eller Gud ligger bakom det hela för sina positiva syften. Ibland är skadorna för stora. Såren är för djupa. Om det var något som bara hände ibland, kanske vi kunde bära det. Men ibland är det kontinuerligt. Det pågår stundligen och dagligen.

Jag levde nära en äldre man som var buddhist. Men när hans smärtor i kroppen dominerade hela dagen, handlade livet om att minska smärtan med någon millimeter om det gick. Hans buddhism var nu avlägsen av rent fysiska skäl. Att hålla sig ovanför desperationens vattenyta krävde något mer än meditation och fyra ädla sanningar.

Vi kan inte hålla fast vid nobla sanningar eller sagor om mindfulness. Människor som citerar sin lärare eller den Heliga Skrift och säger att vi ska stå på oss och tro på läran, är förstås välmenande. Men vi vill endast att detta smärtsamma skeende ska sluta ! Snälla, säger vi, inga fler plattityder för att hålla modet uppe, medan eländet fortsätter utan ände !

Gud, däremot, är väldigt smart i detta. Det som faktiskt händer är att Han först tar tag i oss. Han ser till att få vår uppmärksamhet ! Som Äldre Kleopas från Rumänien säger är döden vår hjälpare genom att stå framför oss. Genom olyckorna drar Han oss Sig. Genom hans Ande sätter han oss i Sin skola. Hans skola är inte att undervisa oss om skrifterna eller de språkliga uttryckena, utan att undervisa oss om Vem som finns i skrifterna — och i det som sker med oss och allt annat. 

Andens skola är att undervisa Anden genom levande erfarenhet. Vi kanske inte känner till skrifterna. Vi kanske inte är studiemotiverade, inte intresserade av seminarier. Det spelar ingen roll för Honom. Han sätter oss där han vill ha oss och övervakar varje detalj av allt, så att allt opererar enligt Hans viljas perfektion. Han vet när en sparv faller och han vet när vi närmar oss desperationen.

Det är Kristus som nu växer upp i oss, Han som vi, i vår form. Han förenar Sig med oss när vi lär oss trons lydnad. Han lider av oss och i oss. Han går gärna igenom detta med oss om och om igen, individuellt och personligen som var och en av oss.

Det vi lider av  — inre och yttre plågor —  är de negativa och positiva aspekterna av Guds försyn. Denna försyn är i ordning hos Fadern, perfekt positionerade, tidsbestämda och säkrade för uppfyllandet av Faderns syften -– allt till vårt goda och uppbyggelse! Vem av oss kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd ? Vi vet, som Paulus skriver, att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan, dem han i förväg har utvalt och har bestämt till att formas efter hans sons bild. (Rom 8:28)

Allt detta består av Guds «ord». Allt vi ser, vet, all erfarenhet, vare sig fysiskt, mentalt, emotionellt, psykiskt, intellektuellt, andligt, i vissa aspekter består av honom av vilken allt består! Detta är en universell sanning som Kolosser säger i vanliga ord (1:17). Om även för ett ögonblick sanningen som bryter igenom i dagsljus i vår förståelse, omedelbart ljuset förändras. En pall som hade varit i atmosfären har tagits bort. Det var bara att dölja något som var verkligt för tillfället, inte verkligt i framtiden. Det är ingen syn på framtida himmel vi ser, men himlen i nuet mitt ibland oss, av vilka vi nu lever våra liv.

En av de mest försvagande tänkesätt i våra andliga liv lever samtidigt i framtiden och det förflutna men aldrig i nuet. Båda «platser» lurar, eftersom det förflutna inte längre existerar och det finns inget sådant som framtid. Sanningen är, det finns bara NU. Det är där vi hittar Gud i Anden.