106.

«Hur kan du finna ro utan att du tror?» frågar Johannes Klimakus. Detta säger han med referens till Paulus: » I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till ro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.» (Rom 1:17)

Alltså — ron behöver först tron. Det finns också en ro i olika övningar av mindfulness och meditation, men de är mer som att sätta på paus. Den verkliga ron är dynamisk i Kristus. Det är inte insikter och paradoxer inom mystikens värld utan just Hans ljus som obegripligt och utan din reaktion sprider sig i hjärtat och runt om i kroppen. Det är Hans aktitivtet och din passivitet för att kunna förenas med Hans aktivitet.

Det populära talet om att « finna sitt oskyldiga barn i sig själv » och ägna sig åt själv-övningar för att arbeta fram detta själv, blir så futila när Kristus får leva oss med Sitt ljus i hjärtat och i hela kroppen.

Den Helige Ande är Guds ljus nu, i denna stund, i oss ! Detta ljus pågår alldeles oavsett om du « mår bra » eller inte. När du är medveten om detta ljus, spelar det ingen roll vilket tillstånd ru råkar vara i just nu. Det sker ingen tolkning av dem, ingen vidare reflektion över dem. Genom Anden är det med oss som det är med Gud i hans himmel, vi lever utanför tiden och ändå interagerar vi i tiden. Detta är inkarnerad Kristus i oss. 

En del inom oss ser inåt, in i det eviga, in i himlen faktiskt. Men en annan del av oss ser utåt in i det timliga, ut i världen. Världen är i ständig förändring och påstår alltid olika saker, men himlen är oföränderlig kärlek, ett ständigt flöde. Som Johannes Klimakus säger lämnar vi världen för detta himmelska flöde, även om kroppen är kvar i världen. De är dock inte två separata världar, de är helt och hållet En enda process.

Vissa kristna kan säga att de inte vet mycket om denna seende process; att de måste fortsätta rena sitt falska själv. Det ter sig alldeles för komplicerat att jord och himmel skulle vara en enda process. Det är emellertid inte komplicerat. Det är bara något som alltid pågår i Anden och vi kanske inte är medvetna om det. Precis som tusentals funktioner i människokroppen och i hjärnan fungerar i alla våra system varje ögonblick. Det mesta är utanför vår medvetenhet. Jag får inte mitt hjärta att pumpa, det sköter sig själv. Men hjärnan vet vad den sysslar med och låter det medvetna sinnet sväva i full ovisshet ! Vilket kanske är tur för oss !

Det är något liknande med helig Ande. Det mesta av Andens operativa liv i oss och manifesterad som oss, ligger under nivån för vårt medvetna sinne. Det lever i det heliga osynliga på olika sätt som vi inte kan förstå i denna världs sinne, hur medicinskt eller neurologiskt kunniga vi än är.

Den dagliga värld där vi lever våra liv och möter andra människor, är en värld ofta fylld med oro och brist, med verkliga eller inbillade faror och hot. Det faktum att det finns natt och dag, en mörk tid och en ljus tid, döljer att den yttre världen för oss inte är ljus alls, men mörker alltigenom. Vi lever som William Law säger i partikulära drömliv och är inte verkliga. Det finns inget bra i världen, förutom Gud. Jesus säger att ingen är god utom Gud. Och Hans rike är inte av denna världen. Det är därför vi lever genom tro och inte genom syn eller självutveckling. Världen blir inte bättre för att alla mediterar och i någon mening finner sig själva.

Det är mot denna bakgrund vi säger att vi lever ut ur den osynliga andevärlden. Den sista satsen i trosbekännelsen, « och den kommande världens liv » är egentligen den första satsen, helt central. Det är himmelriket vi siktar på. Detta är något som Anden åstadkommer i oss. Vi gör det inte själva, vi utvecklar det inte genom någon övning. Anden är läraren i allt vi är och allt vi känner, inte yttervärlden.

Vi är ande. Gud är ande. I begynnelsen var Ande. När Gud såg att hans verk var gott, fanns den ursprungliga gudomliga godheten överallt. Denna godhet upplyser fortfarande allt, men vem ser det av oss människor? Vi är fallna, ut i ett mörker. Därför lever vi i tro och genom tro, det är där Anden är aktiv, trots all daglig oro och brist. Det finns ingen död, inget förfall, ingen skada, men allt är i perfekt harmoni, himmel och skapelse är i perfekt balans. Allt lever. Som psalm 18 säger: Guds lag är perfekt och detta ger anden vila.

I min ungdom var jag mycket filmintresserad, var med i filmklubbar, skrev om film, åkte på filmdagar där man under en helt så fem-tio filmer. En präst jag ofta pratade med föreslog att jag såg hela kosmos och livet på jorden som en film, redan inspelad, redan perfekt och klar, ett stort färdigt konstverk. Jag köpte detta och kände en sorts perfektion i allt jag såg. Vad som än hände: redan inspelat av Gud, redan perfekt, redan meningen. Även de onda händelserna. Allt ont som menat för gott i konstverkets helhet. Guds vilja är perfekt redan i det som sker. Som Böhme säger, finns i naturens träd två kvaliteter, två safter, den kärleksfulla och den onda och skadliga. Människan lever därför i oro i växlingarna mellan dessa safters inverkan. Men Gud är i båda.

Den enda vilopunkten vi därför har är Yeshua, Guds Son, som lever i oss och som oss. Vår tro måste gå från tron på Honom till Honom själv. Det är Hans vilja att ta gestalt, vara operativ och det sker bara genom att tro blir mottagning så att Han blir faktisk verksamhet som oss.

På sätt och vis har vi dött, fått liv i Honom och allt är över genom denna trosutveckling. Han har valt oss till att vara Sig som oss. För den första tron ter sig detta övermaga — är det detta som är vår död med Honom på korset? Och början på vår uppståndelse? Ja. Att vi först blir ingen och sedan Honom, allt genom Guds kärlek.