97.

En god vän brukar citera Pilati ord « Sanning, vad är sanning!? » och världen älskar detta bevingade uttryck, det beskriver så väl otrons dimension.

Sanningen är att vi bara har En med vilken vi måste ha att ständigt göra med. Sanningen ser Jesu närvarande liv i Fadern i alla och genom alla. Sanningen är nöjd och frimodig i sin tydliga och en gång för alla rofyllda vision, eftersom den sträcker sig genom det Eviga och det timliga helt och hållet. Sanningen är evigt Nu.

Falskhet däremot tar alltid så småningom slut, ungefär som dimma eller ånga. Det återgår till det ingenting det var från början. Att förneka att gudomlig Jesus Kristus har kommit i köttet är en sådan försvinnande falskhet. (1 Joh 4:2,3) Vi har levt länge med den, den upprepar sig.

Kyrkan har förstått Kristus i hans gudomlighet. Men hans mänsklighet har ofta blivit helt missförstådd. Som ett uppenbart och direkt resultat av detta har också vår mänsklighet missförståtts — eftersom de båda är oupplösligt sammankopplade.

Utan att förstå Jesu Kristi mänsklighet, hur Fadern och Anden manifesterar sig helt och hållet i den mänskligheten, är det nästan omöjligt att förstå vad som händer i oss själva. Det som händer, det som har hänt och det som kommer att fortsätta att hända är att genom Guds nåd sker inkarnationen i var och en av oss i Nuet, ordet görs till vårt – till ditt och mitt – kött !

I Sin dödliga mänskliga kropp Han hade från Maria, och Sin mänskliga själ, levde Han ett gudomligt liv manifesterat i dödligt mänskligt kött. Och nu vandrar vi i samma mänsklighet och uttrycker samma gudomliga liv. Det är samma Guds manifestation som Han gjorde för 2000 år sedan. Han är inneboende hos oss varje stund i Hans heliga Nu.

Johannes skriver: « Den som syndar bryter också mot lagen, ty synd är laglöshet. Ni vet att han har uppenbarat sig för att ta bort synderna och att någon synd inte finns hos honom. Den som förblir i honom syndar inte. Den som syndar har aldrig sett honom och känner honom inte. » (1 Joh 3: 4-6)

Detta är hårda ord för många troende och de går sin väg, ungefär som i Joh 6:60. Det är för intimt, för mystiskt, de vill ha ett tydligare, mer distinkt evangelium. Mer hanterbart. Inte så svart-vitt, inte så antingen-eller. Och det där med att bryta mot lagen….va?!

Även jag stöttes in början över detta direkta språk. Men naturligtvis genom Guds nåd och Anden och mina egna felsteg har jag lärt mig något litet och har blivit bekväm med Johannes svartvita beskrivning av saker. För när så självfokus till sist går över till Kristusfokus, vare sig « det känns bra » eller inte, är det enda som ringer ut sanningens klocka denna johanneiska uppdelning mellan rättfärdighet och synd, kärlek och hat, ljus och mörker, liv och död. Hårt språk? Vi behöver det.

Han säger vidare i samma klargörande enkelhet: « Den som är född av Gud syndar inte, ty Guds säd förblir i honom. Och han kan inte synda eftersom han är född av Gud. Så blir det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens: den som handlar orättfärdigt tillhör inte Gud, ej heller den som inte älskar sin broder. » (1 Joh 3:9-10)

Med stor tydlighet säger han dessa ord som just därför kan förbises på grund av deras starka enkelhet. Det är så enkelt, att det ter sig som en stor okänslig förenkling, att det inte kan vara sant som det bokstavligen står. Vi har svårt att (om inte den Helige Ande bryter igenom) att tro på det. Att Jesu heliga Nu är den säd som förblir i oss så att vi inte kan synda ! Ingen kan tro det utan att erfara just denna säd i detta innevarande stund. Att det är uppenbart vem som är Guds barn, är lika enkelt: det är Han som lever, inte jag !

Att hålla detta levande Nu är att hålla Hans bud. Att vara i Honom. Den som håller Guds bud, förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som Han har gett oss. Dessa ord eller tankar kommer upp ur Johannes och ur våra inre djup i vardagens ögonblick av helig omedelbarhet. De är verkligen Andens primära verksamhet såsom vi, såsom vårt liv.

Paulus menar att « ingen människa säger ‘Jesus är Herre’ utom genom den Helige Ande.’ » (1 Kor 12:3). Därför kommer uttalandena ur våra munnar från oss själva, och samtidigt från Anden, som stiger upp i oss med tron. Genom den tron förklarar så Anden att Kristus är « Guds Son» i oss och som oss !

Anden stiger upp i oss genom kärlek, för Gud är kärlek. Kvinnan som är stadens synderska, (Luk 7:37) tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar med sitt hår. Jesus frågar strax Simon Petrus vem som älskar mest, den som är skyldig mycket och får all sin skuld borttagen, eller den som är skyldig endast lite. Att älska mer är vägen till Andens uppstigande i oss. Så växer bekännelsen att Han är Guds Son.

När Jesus säger till kvinnan i Luk 7 att hennes tro har hjälpt henne och att därmed hennes synder (som antas vara många, hon är synderskan i staden…) förlåtna — så gäller det oss alla. Var och en av oss är förlåtna, ju fler synder och bittra självfördömanden vi har, desto djupare tar förlåtelsen. Jesus försöker lära Simon Petrus detta genom att ta en tydlig ekonomisk liknelse om efterskänkande av stor eller liten skuld och Petrus förstår genast.

Anden stiger upp i oss genom kärleken till Gud, men samtidigt, som Origenes säger, är vi offer utan uppehåll inför Herren i det tempel han givit oss — kroppen — och detta oblodiga offer är inget annat än Guds närvaro. Origenes kallar detta bön utan uppehåll, vi liksom lever såsom bön genom detta offer av oss själva. Vad är detta offer? Att inte oroas i världen, att lita på Jesus Kristus och det Han undervisar om gällande vår synds totala förlåtelse.

Genom att vi ser nuet i Hans heliga Nu kan vi vara frimodiga, säger Johannes, för vi är sådana som Kristus är i denna värld vi lever i sålänge kroppen lever, innan välkomnandet in till Honom Själv. Detta är kärlekens fullhet i oss enligt 1 Joh 4:17. Denna fullhet kommer av att Gud är enbart kärlek och så ser vi hur all manifestation i detta enhetliga universim är kärleks perfektion Enhet. Alla former av existens och liv är uttryck för Hans kärlek.

Men om människor ställer till det på jorden? Även om vi ställer till med ett elände, är Han kärlekens perfektion i all manifestation av Honom själv. I vårt andlga liv är det endast med Honom vi lever, för enkelt sagt: Han förblir den Ende som finns. Men eftersom Han är evig, osynlig, oerhörd i Sig själv, kan man inte uppenbara Sig på annat sätt än genom manifestation. Han är som en osynlig sol, vars värme vi känner på huden. Det är i manifestationen Han visar sig. Han visar Sig i vår Herre Jesus Kristus, Guds Son som genererar oss som Guds barn. Genom att andligen äta Herrens kropp och blod, näras av Hans närvarande Nu, förverkligar Gud sig genom och i oss.

Som Irenaeus säger manifesterar Gud sig som Jesus Kristus så att vi kan röra oss upp till Gud. Vår Fader blir människa för att människan ska bli Gud. Det är vad vi inser om mänskligheten i Jesus Kristus, det är vad vi lever för.