96.

I erfarenheten av Immanuel, en förståelse av Jesu liv i mig och som mig, fastnar vissa, åtminstone periodvis, i « Gud gör allt, jag gör ingenting ». Detta är inte alls felaktigt, det är tvärtom underbart sant — Guds vilja sker hela tiden. Halleluja !

Men det kan leda oss till en överbetoning på icke-mig, samma överbetoning som den tidiga buddismen hade. Paradoxen att « icke-mig » ska meditera, ska vandra med tiggaskålen, leva i celibat, se igenom samsara och uppnå någon form av nibbhana, är en sådan obalanserad överbetoning. Om någon upplever att « jag existerar inte, bara Gud gör det » lever man i en form av rädsla för oss själva, och alltså finner man en dold tröst i sin egen förintelse. Det är inte Immanuel med oss och i oss. Ajahn Brahm, alias Peter Bett från Shepherds Bush i London, skojar om två matköer på thailändska retreater för meditation: en matkö för upplysta som inga « jag » har längre, och en matkö för icke-upplysta som fortfarande har ett « jag », de står i « self-service-line ». Underförstådd är förstås längtan efter att inte existera mer.

Genom att göra som Job och djärvt vara oss själva och lita på Honom som oss själva, kan vi snart utropa: Vilken ära ! Det är här guldet finns. För när det som vi fruktar mest har kommit över oss, det hemska lidandet, den mänskliga existensen som något fyllt av lidande genom detta « mig själv » — gissa vad? Vi finner överraskande nog att: HÄR ÄR GUD OCKSÅ !!

Ja, Herren lever här i denna stinkande hög av dynga, för att använda Pauli uttryck, och mirakulöst nog finner vi oss vara det rättfärdiga uttrycket för Honom i heligt presens, det som vi faktiskt trodde att vi var i början. Vi var det genom hans Ords uppenbarelse till oss, i det Han sade att vi var. Precis som han sade om Job, innan hans prövningar började, är denna människa olik alla andra på jorden, Job 1:8 — « På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont. » Varför är vi inte djärva att gå ut i denna tro? « Det här är min älskade Son, i vilken jag har mitt behag. » (Matt 3:17) Kom ihåg att detta ord kom till Jesus vid hans dop, innan han hade gjort några stora verk. Det är samma sak med oss eftersom Han är i oss som en med oss, Immanuel.

Immanuel innebär också nuet, det heliga Nuet, där Jesus är närvarande som Vägen, det heliga Nuets väg. När apostlarna och även andra männskor berättar om vad det sett Jesus göra och säga, handlar det egentligen hela tiden om det Gudomliga Livet i presens. Det som sker när de ser Honom i aktion är Gud i aktion i det nu som därigenom blir heligt Nu. Detta är den pärla i åkern som är av mycket högt, ja oskattligt värden.

Johannes är den apostel som mest visar oss denna Närvaro av Jesus som livet i oss i vårt eget presens. Många tänker ofta på Johannes skrifter som de mest mystiska, eller kanske till och med esoteriska och platonska. Men hans brev är ganska sakliga: Jesus är vårt eviga liv. Det är en chock för den den ganska vanliga, köttsliga formen av religiös tro att Johannes otvetydigt förklarar att livet antingen är svart eller vitt. För utan Jesus är världen en stor förvirring på olika mentala nivåer. Men med Jesus som Den som lever i detta mitt Nu, är livet en fröjd även när smärta och oro avlöser friden och glädjen.

När jag sitter och navigerar oss genom Europa med husvagnen bakpå, har jag alltid Johannes brev framför mig. Det är som nödvändig föda när man håller på med den triviala geografiska kampen för rätt vägnummer, rätt avtag i de tusen rondellernas värld och rätt slingerväg till campingen vi siktar på. Dessa rader av Johannes visar mig ständigt tillbaka till Hans närvaro som mitt verkliga liv: «Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen.» (1 Joh 4: 15-17)

Att Gud förblir i oss är detta Hans närvaro och nu. Jag ser inte mig själv i det utan ser Honom vara i detta mitt liv. Om jag ägnar mig åt världens fantasier förlorar jag perspektivet och blir förvirrad, i förlängningen trasig och rädd. Men med Hans Namn i hjärtat är det enkelt och spännande att se Hans närvaro i mina handlingar och mitt liv. Detta är Guds kärlek som gör oss frimodiga i livet här och nu och ända till domens dag.

Den välutbildade teoretikern, även prästvigd, låter tvivel vara frestelsen som de faller för. Man kan säga att detta världsliga intellektuella sinne frossar i gråa områden, tvivelaktiga gungflyn, Johannes satser i sina brev blir då riktigt svåra saker att bedöma — och det är därför mycket av Jesu undervisning och Johannes brev chockar det sinnet. « Ert tal skall vara ja och jag, nej och nej. Allt utöver det kommer från den onde. » (Matt 5:37)

Och för den som saknar Jesu heliga Nu blir tillvaron svårbedömd, tvivelaktig, osäker och egentligen rätt ond. Att Han lever som denna närvaro gör att den som syndar inte gärna ser Honom, eller känner Honom. Jag märker ju i mitt liv att Hans « detta liv »omintetgör synden, medan min förvirring släpper in synden mer eller mindre obehindrat. Denna tendens är djävulsk eftersom den lurar mig att vara « rationell, förnuftig ». Att vara i Hans heliga Nu blir att vara född av Gud i denna stund. Stund för stund kan vi leva med Honom så.

Jag möter ibland kristna som anser sig vara födda på nytt, men glädjen har svalnat eftersom så många dagar är förvirrade och oroliga, ibland desperata. Ofta visar sig detta bero på att de tänker om sig själva « Jag syndar ju fortfarande…Min tro är inte äkta, det märker jag ! » Därmed, tänker de, blir de aldrig omtyckta nog för Herren. Jag har haft en del elever som varit i just denna situation.

Jag brukade säga till dem: « Vilket jag är du egentligen? Det räddade jaget hos Jesus eller det syndande jaget som djävulen inspirerar? Välj nu vilket du är ! » Och när de tvekade påminde jag om vad Johannes säger om oss i sina brev. Ska vi lita på det eller inte? Tron är att du väljer att sitta på stolen, som Norman Grubb brukade säga. Om stolen håller så håller din tro på stolen. Det är praktiskt.

Det handlar också om att vara eller inte vara självfördömande. Låt det heliga Nuet i Jesus ta oss över den självfördömande puckeln ! Låt Honom vara det som sker i denna stund, låt Honom vara Immanuel. Det är endast här i denna stund det sker.

När jag började läsa filosofi märkte jag snart att docenterna och professorerna älskade de gråa områdena, den så kallade analytiska filosofin mådde så fint av detta sorterande i gråzonerna. Denna inriktning är död nu för tiden, men då, på 1950-60-talen var det gångbart. Många goda sökare kom dit och blev satta på kvicksand under namn av intellektuell hederlighet. Det blev ohederligt att ens söka Gud.

När så en kväll på mångas önskemål Walther Eidlitz fick hålla föredrag om gudsvisionen i Bhagavad Gita, förklarades detta vara en uppvisning i vad « homo religiosus » kan vara, något vi inte behövde ta på allvar. Det var bästa kvällen under mina tre år vid denna institution. Jag insåg att « shraddha », tro, är det hederliga och brist på tro det ohederliga.

Att tro på det Jesus säger om oss — att vi är Guds barn, Guds uttryck, Hans liv som oss — är alltså det som måste vara vårt JA, JA ! Men till och med i kyrkans historia har istället vår « syndanatur » eller vårt « totala fördärv » blivit det centrala. Denna doktrin är en sorts världslig prostitution inom kyrkan. Man har låtit Bedragaren göra Kristi död och uppståndelse till en liten andlig effekt, som har « avbrutits » eller kraftigt hämmats av denna otäcka, irriterande, ofrånkomliga syndanatur.

Istället för sann tro blir detta otro, utvecklad som en religion, en sorts parallell till sportens « ingen smärta, ingen seger ». I stället för att ta emot sin egen död genom korsfästelse i Jesus Kristus och därmed komma in sin egen personliga uppståndelse till Hans liv och ständigt goda nyhet i livet — ställer man upp en falsk figur som man kallar « syndanaturen » som det primära självet. Så upphävs den nåd som skulle föra den till frihet.

På det sättet kan man i otaliga kyrkor ropa på Herren, be om att få « vara som honom », men samtidigt förneka Honom och förakta sig själv, en otro som manifesterar skuld dagligen och stundligen. Exakt detsamma gjorde de otroende skriftlärda fariséerna i Nya Testamentet. De chockades av det Nya Talet som vi finner i Johannes.