128.

Den väsentligaste bönen sammanfaller med det glada igenkännadet av Kristus som levande oss. Det är egentligen en enda akt: definiera praktiskt Jesus Kristus som ditt liv. Allt i evangeliet pekar på denna saliga förening i Hans frälsning och befrielse av oss. Du ger allt till Honom och Han ger tillbaka Sig till dig. Han är Gud och Hans liv uppslukar allt dödligt i dig. Kvar är liv i överflöd. Denna föreningshandling utför du förstås dag som natt — vi behöver aldrig avstå från den. Det är en kontinuerlig akt, en kontinuerlig bön.

Därför är vi alltid vid gott mod, för denna föreningsakt gör oss modfyllda och fria och benägna att söka stillheten och godheten där vi kan finna den i vardagen. Fundamentet för detta är vad Paulus säger i början av Rom om att vara fri att gifta sig på nytt när maken är död. På samma sätt är vi fria genom att vi dog med Jesus på korset och alltså dog bort från Adam och är fria att förenas med Kristus. När man berättar detta för judiska messianister blir de förvånade — de vill ha Messias men inte förenas med Honom utan endast gå vid sidan av Honom. De är fortfarande både onda och goda i sin självuppfattning, alltså den gamla adamsnaturen. De försöker ha två herrar, vilket Jesus förklarade var omöjligt. Vi måste välja vem vi förenas med.

Vi var gifta med lagen men när vi dog på korset blev vi fria att ingå förening med Messias och inte längre vara under lagen. Vi dog bort från trädet på gott och ont och kunde välja att ta emot föreningen såsom grenar på Livets träd, Jesus Kristus. Såsom förenade med Honom uttrycker vi Hans liv i oss och som oss, men inte på något särskilt sätt utan genom det liv vi har och just sådana vi är.

Detsamma gäller analogin Paulus använder i Rom 9 om två kärl, vredens kärl och barmhärtighetens kärl. Vi kan inte vara båda samtidigt — det är omöjligt. I och med att vi dött med Honom finns endast ett verkligt alternativ, barmhärtigheten i föreningen med krukmakaren. Visst kan vi bete oss som vore vi vredens kärl tillfälligt, men vi vet att vi inte hör hemma där. I vårt kärl har vi Herrens barmhärtighet, det är sådana vi blivit av Hans närvaro.

Johannes skriver: « Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna… » (1 Joh 4:2-4). Som vi ser finns två andar. Den ena erkänner Jesus Kristus som livet inom oss. Den andra gör inte så. Vilken ande tillhör du? När någon frågar dig detta, spelar det ingen roll vilket yttre elände du befinner dig i när du svarar på frågan: Jag tillhör Jesus Kristus. Du hör hemma i föreningen med Honom. Du kanske tillägger att du inte är särskilt stolt över hur det yttre ter sig för stunden. Men du vet var du hör hemma.

Dualismen ter sig lockande, för i sinnevärlden ser vi att alla begår både goda och onda handlingar, medvetet eller omedvetet. Men anden lever i det osynliga och där har vi vår identitet med Mästaren. Han förblir i oss även när vi frestas och någon gång faller för frestelsen. Han är den vi alltid återvänder till. Du är alltså inte den du känner eller tänker i vissa stunder utan den Gud säger att du är — hela tiden. Endast vår fiende vill få oss att fokusera på känslor och tankar och låtsas att vi är endast vad vi tydligt ser.

Det är lätt att se hur förförisk dualismen är. Populär bland troende och icke-troende är den lilla goda ängeln på höger axel och den lilla röda onda djävulen på vänstra axeln, båda aktiva i att övertyga oss om sin version av verkligheten och sina handlingar. Många romaner och filmer handlar om öden och liv som förutsätter dualismen. Och många är de klerikala väktarna inom kyrkorna som har ett stabilt system för att hantera den troende flocken när den kämpar med både ont och gott inom sig själva. Se bara biktstolen ! Att Guds kärlek försvinner i detta system är uppenbart. Alla Jesu ord om förening och enhet blir idealistiska, föga förankdrade i verkligheten. Endast Rom 7 blir kvar att beskriva vårt elände: « Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag…Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? »

Denna dualism påminner om den som hinduismen har: människan skildras som på en snurrstol — ena stunden är människan god och lycklig, i nästa ond och full av vrede och sorg, utelämnad åt dubbelnaturen som pinar henne existens efter existens. Och kopplat till detta en självansträngning av heroiska mått för att försöka kontrollera svängningarna. Nåd och barmhärtighet från saknas. Dock skildras föreningen med Gud i bhakti som den slutliga lösningen.

I den protestantiska versionen av dualismen, särskilt den calvinska grenen, har de båda naturerna omfördelats så att den onda naturen är huvudsakligen den som är aktiv i människan. Alltså hjälper självansträngningen inte, trots att den är pålagd och nödvändig. Livet blir ett fängelse med straffarbete. Tyvärr har messianska församlingar tagit efter denna syn. Borta nästan är föreningen med Gud som är fundamental från början och som Kristus manifesterar: « Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. » (Rom 8:2)

Hos Henric Schartau finner vi dock en befriande klarhet över den saliga glädjen i föreningen, åtminstone som en försmak. Han predikar den 4:e söndagen i Advent 1807 över ämnet: En kristen anvisning hur man eftersträvar den andliga fröjden:

«1 Den andliga fröjden är väl värd att eftersträva.

1/ Människan gläder sig över allt det som hon får lära av Guds Ord, att Frälsaren har gjort och uträttat, och då kan man säga att hon fröjdar sig i Herren. Det som Jesus har gjort och gått igenom för oss är det första stora huvudämnet för den andliga fröjden. Vi har Jesu födelse, ängeln förkunnar för herdarna att den skulle vederfaras allt folket. (Luk 2:10) Och vi har Hans levnad, som när ett troende hjärta tänker på den så uppfylles det av en stilla och himmels glädje. Jesu pina och död uppfyllde Jesu första lärjungars hjärtan med bedrövelse men nu hämtar de en outsäglig tröst därav. (Luk 24:32)

Och vi har Jesu uppståndelse som blir till fröjd. Det står ju i Matt. 28:8 om kvinnorna som kommer till Jesu grav, att när de av ängeln fått veta att Jesus var uppstånden, gick de bort från graven med räddhåga men med stor glädje. Slutligen ger ju Jesu himmelsfärd anledning till glädje, ty det står att de tillbad Honom och gick sen in i Jerusalem med stor glädje. (Luk 24:52)

Men också det som Jesus uträttat, är ett ämne till andlig glädje. Det gläder en andlig sinnad människa när Jesus förvärvat andlig upplysning i Ordet, då hon får vishet genom det. Det står ju om det israelitiska folket, när de kommit tillbaka från Babel, att de fröjdade sig, därför att de hade förstått det, som hade blivit läst och predikat för dem. (Neh 8:12) Och de trognas församling glädjer sig över rättfärdiggörelsen. (Jes 61:10) Och den brukar vara det första tillfället till glädje. Och det himmelska arvet som de väntar på är ju ett glädjeämne och därför manar aposteln Paulus de trogna att vara glada i hoppet. (Rom 12:12)

Och att Gud blir ärad måste ju fägna de trogna och att hans rike förökas genom syndares omvändelse. Frälsaren berättar ju om kvinnan som inbjöd sina grannkvinnor att delta i glädjen över sin penning som hon återvunnit. (Luk 15:19) Eller att Gud visar sin nådiga hjälp såsom David fröjdar sig av denna orsak. (Ps 126:3) Herren har gjort stora ting med oss och vi är glada.

2/ Denna andliga fröjd kan man erfara på olika sätt.

Antingen består den fröjden i att människan kan känna hur salig hon är eller är det bara en försmak. Då hon får känna den desto mer så brukar den vara så mycket kortare eller tvärt om. Men det mindre måttet av glädje är den som mest förekommer. Tillfällen då man får känna den andliga glädjen kan också vara helt olika. Ty ibland känner man den under det att man brukar Ordet, ibland uppfyller den hjärtat under bönen, men understundom så kommer glädjen då man går till nattvarden. Ibland skänkes den en kort sekund, då någon speciell nöd är för handen. Ibland skänkes den under det att själva nöden är igång. Och ibland lämnas den såsom en belöning för visad trohet.

3/ Det är mycket angeläget med den andliga fröjden och den är alltid värd att eftersträva.

I sig själv är den en stor salighet och det högsta måttet av den kännbara saligheten här på jorden. Men den andliga fröjden är en försmak och en förberedelse till den himmelska glädjen. Och den andliga fröjden har med sig en stor andlig kraft: Denna dag är helgad åt Herren. Och var inte bedrövade, ty fröjd i Herren är er starkhet. (Neh 8:10) Jag vill löpa dina ords väg, ty du tröstar mitt hjärta. (Ps 119:32)

II Hur man på ett rätt sätt ska efterströva den andliga fröjden, så att man får uppleva den.

1/ Den omvända människan som så gärna vill uppleva den andliga glädjen, får beflita sig att hon håller borta sådana sinnesrörelser som har med sig ett oroligt sinne. Och i synnerhet bör hon ta sig till vara för en syndig vrede. Aposteln Paulus har så mycket mer anledning till det, då han efter uppmaningen till fröjd, förmanar en kristen till saktmodighet och säger: Låt ert saktmod bli uppenbart för alla människor.

Häftiga sinnesrörelser bringar själen i en oro, som strider snörrätt mot den andliga glädjens natur. De gör människan alldeles oduglig till att åtnjuta denna glädje, ty det kräver ett stilla sinne. Liksom vaxet måste hållas stilla inför solens strålar, om det skall uppmjukas av dem. Om sen djävulen fått tillfälle att oroa sinnet med häftiga sinnesröresler tar han sig av det anledning att sen bedröva hjärtat över dessa föresteelser och att med det stänga till tillgången för den andliga fröjden.

Men det är bara en omvänd människa som kan dämpa sina sinnesrörelser så att hjärtats dörr är öppen för den andliga glädjen. En oomvänd människa kan väl dämpa sina sinnesrörelser så som behövs för att dölja dem, av fruktan att genom dem skaffa sig själv olägenhet. Men hon kan inte dämpa dem helt och hållet, ty hon saknar den övernaturliga kraft som behövs till det. Men en omvänd människa har en segrande kraft av sin Frälsare, med vilken hon kan dämpa rörelsernas häftighet, fast hon inte kan utrota dem.

2/ Och det bidrar mycket till den andliga glädjen att en människa genom tron kan föreställa sig att Jesus är där, även om hon inte kan njuta av den kännbara glädjen. Ty genom att i tron umgås med sin osynliga Frälsare, så upplyftes hennes hjärta i anden till himmelen, så att hon ibland kan få smaka något litet av den glädjen som är i himmelen. Herren är hos sina trogna som Han har lovat i Matt. 28, inte bara med sin gudomliga allestädesnärvaro, utan också med sin nådesnärvaro. Den är en av Guds kärleksvälgärningar och den består i det, att när Han på sånt sätt är närvarande, verkar Han kännbart eller omärkligt i den omvända människans hjärta. Detta medför att hon skall bli allt vissare om sin eviga salighet.

Men eftersom denna Jesu närvaro ofta är fördold, så behövs det att den trogna själen föreställer sig den i en sann tro, fast det sker under dunkelhet och tröghet. Och det kan omöjligt ske med den klarhet och livaktighet som då Jesu närvaro förnimmes med glädje i hjärtat.

3/ Om den omvända människan vill åtnjuta den andliga glädjen, måste hon akta sig så att inte hennes hjärta tynges av jordiska omsorger.

De jordiska omsorgerna strider inte bara mot glädjens natur i allmänhet, utan de är stridande mot i synnerhet den andliga glädjen. Varför? Jo de uppfyller hjärtat med en sådan ängslan, att all glädje blir omöjlig och särskilt den andliga som grundar sig på tron och denna tron försvagas då mycket av de jordiska bekymren.

4/ Och den omvända människan skall vara flitig i att öva sin kristendom med bön, åkallan och tacksägelse, ty det är när man så umgås med Gud, som själen understundom lyftes upp till Honom och fröjdas i Honom. Och det är därför som aposteln Paulus pekar på detta i texten som en säker utväg, att inte bara slippa de jordiska bekymren och deras kval utan också få njuta andlig glädje. Och under det att man talar med Honom i bönen, dras man närmare Honom i ett barnsligt förtroende. Och man kan då så mycket snarare åtnjuta fröjden över att Han är med.

Och liksom den andliga fröjden yttrar sig i lovet, så blir det ett medel så att tron når en sån styrka att den kan lova Gud i nöden och frambära en innerlig tacksägelse för den faderliga tuktan så kan tron förvandla själva nöden i glädje.

5/ Om en omvänd människa tar vara på den andliga friden, så att hon blir bevarad i sin Frälsares delaktighet och gemenskap, så blir det så att hon för Frälsarens skull blir bevärdigad att åtnjuta den andliga fröjden, liksom den andliga friden redan är en förberedelse och försmak till den andliga fröjden.

När nu den andliga friden har fått sitt säte i samvetet och kommer av tron, så förvaras den andliga friden, då en kristen förvarar sitt samvete så att det inte oroas av synd och då trons förvaras genom bruket av Guds Ord. Den andliga friden som övergår allt förstånd, hjälper sen till på obegripligt sätt att bevara den omvända människan i Jesu delaktighet och gemenskap. Och såsom Jesus har förvärvat den andliga fröjden, så kommer hon att fortsätta att ha del i och vara förenad med Frälsaren.

Men den andliga friden är bara en påbegynt andlig glädje, liksom gnistan ändå är eld och daggen är av samma slag som regnet.»

Den kristna sanningen är således att Hans natur är vår natur genom nåd i tron. Gud i Kristus dödade den gamla syndfulla och bedrövade naturen (Rom 6:6) och gav oss en ny, rättfärdig natur som ger oss den andliga fröjden. Det gäller alla, både troende och icke-troende, både jude och grek, herre och slav. Men vi blir genom uppenbarelse av Helig Ande också medvetna i glädje om detta – omvända som Schartau säger. Den synliga verkligheten säger inte sanningen om oss, den snarare stöder lögnen om dubbla naturer i människan. Enligt den kan vi knappast bli några Guds barn med det barnsliga förtroendet för Honom.