122.

Johannes av Karpatos skriver i Filokalia: « När vi ropar vår Herre Jesu Kristi namn är det inte svårt för vårt medvetande att bli rent, och då är vi inte olika profeterna och helgonen. » Men många drar sig för att nicka jakande till Johannes ord. De tycker sig ha så goda bevis för att vi är väldigt olika alla profeter och helgon, även om vi ber Hans goda Namn.

Johannes fortsätter:

« Så alltså, vare vi är vaksamma eller ibland somnar, vilket sannolikt kommer att hända på grund av våra brister, ska vi leva med Kristus. När vi ser upp till Honom med rop av nöd och ständig klagan, så är det Han själv som vi andas. Låt oss därför « iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm. »
(1 Thess. 5:8-10)

Iförda rustning och hjälm kan vi lyssna på det Paulus säger om att vi är en väldoft av livet och för andra stanken av döden: «Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv. Vem räcker till för det här? Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.” (2 Kor 2:14-17)

Genom Hans barmhärtiga närvaro i just min stund, ser jag döden uppslukad mitt i livet. Den gamle äldste Cleopas i Rumänien brukar säga att två rädslor håller oss på rätt väg, som två väggar att stödja sig mot: fruktan för Gud och fruktan för döden. Håller vi oss i dessa två kan vi gå rakt fram någorlunda säkert. Men gång på gång upplever jag doften till liv och döden går förlorad. Så att det bara finns liv till slut. Liv och död, himmel och helvete, är bara stort liv och evig himmel i slutändan. Ett ögonblicks beröring av evigheten i Jesus Kristus som närvarande i mig öppnar allt som det verkligen ÄR !

Till vardags är detta inte någon stor mystisk vision där jag flyger in i den sjunde himlen — bara oförklarlig inre stilla bekräftelse av att Han lever nu och här i denna min kropp och själ. Han närvarar som det verkligt verkliga och skapar mitt liv. Detta sker förstås i kombination med emotionella och intellektuella glimtar av det eviga livet i Herren.

Av olika anledningar kom jag att läsa en skrift av en medeltida spansk författare, Ibn Gabirol, och mitt under läsningen kom Jesu närvaro att domninera hela fältet av förståelse av Gabirol. Nu är det sant att många uppfattande hans filosofiska text Fons Vitae som just kryptokristen. Men det har inte med saken att göra. Under läsningen träder helt enkelt Kristus in och är det väsentliga i alltihop. Det kallar jag väldoft, som Paulus talar om.

I grund och botten är evigheten nära oss i allt som sker och som är känt av Fadern — varje hårstrå på huvudet, varje sparv som faller ned död — allting är i evighet känt av Gud. Guds rike är evigheten som föder vår tid, och våra liv i den här stunden. Hans glädje är denna närvaro, ingenting finns utanför detta. Närvarande är Hans makt, Hans liv, Hans kärlek, och det innebär att Han fyller hela det, som Ibn Gabirol ofta säger.

Det liv han föder i oss när Han kallar oss till uppmärksamhet på den totala medvetenheten i Yeshua, är vad vi säger om och om igen, «Vi är Han som lever i vår mänskliga form. Att omfamna denna verklighet är att finna Gud i allt och samtidigt bli fri allt.

Detta låter märkligt. Tvivel uppstår hos många. Det är bra. Tvivel behövs. Ändå är detta vägen att gå. Det är hjärtat i den levande tron. Du är Han, därför att Han vill vara du ! Det är inbyggt i mänskligheten — att upptäcka vilka vi verkligen är. Gudskunskap är självkunskap, verklighetsupptäckt. Kanske kan vi vända oss bort en tid eller vägra höra det inre kallande som dundrar därinne i vårt innersta väsen. Vi kan prokrastinera bra nog länge. Men när vi vänder oss mot ljuset för att ta emot (vilket är vad tro går ut på) Guds Yeshua, vilket betyder frälsning, verkar det först som om vi tar någon Annan och handlar med Någon utanför oss själva. Det är underbart. Men så småningom leder Anden oss till fullständigheten. Vi får inse att allt detta har kommit ut från Guds och vårt eget innersta väsen.

Det ges oss, men det är oss, eftersom Ordet är från början och vi givna redan där, från begnnelsen. Vi upptäcker våra egna sanna eviga jag, födda i Anden av Jesus Kristus före all tid. Vi är dolda i honom, tills tiden kommer för uppfyllelse. Vi kommer då att se att vi aldrig riktigt har fått någonting «från utsidan». Hela tiden har Han vilat på vår innersta hemliga plats i hjärtat. Han är vaken på oss i allt, varje omständighet, varje möte, tills han äntligen fångar oss förlorade lamm och förenar oss med Sig själv. Det är ett heligt mystiskt äktenskap av en mänsklig ande förenad med gudomlig ande. [1 Kor 6:17]).

Att försöka «vara som Gud» är något helt annat, det är faktiskt Lucifers ursprungliga synd som orsakade hans eviga fall i mörker och vrede. Vi gör nog detta i naiv okunskap och falsk fromhet. Vi börjar troslivet med ett falskt oberoende. Vi känner bara till separation och försöker «vara som».

Men av nåd kommer vi förr eller senare äntligen att ställa frågan: Vem kan mäta sig med Honom? Vem kan verkligen pretentioner på att leva Guds liv i absolut kärlek? Om vi tror att vi är kapabla att prestera Guds kärleks liv genom rena viljestyrkan är vi dömda till ivrig meningslöshet.
Köttet, alltså människans självansträngning kan inte framträda som ande inför Honom. Kom tillbaka senare.

När det är så att jag lever — men ändå inte jag utan Kristus och att leva är för mig Kristus så att Kristus är allt och i alla, ja då blir det viktigt med tystnad och bön. För så fort vi pratar om det, uppstår reaktioner. Det är inte salongsfähigt bland kyrkligt folk att säga så. Och för de som känner igen sig, ofta bland de som lever i Jesusbönen, räcker det med leende och tystnad.

Ändå kvarstår att denna sanning är så stor, underbar och så omvälvande och så mycket mer än mindfulness eller flitigt mässgående. Att få denna gåva i våra liv överträffar allt. Lidanden och motgångar fortsätter komma men vi är i Hans hand. Och Hans envisa närvaro är ett mysterium som manifesteras inför våra ögon. Det är knappast något man förstår. Ändå är vi mitt i denna oändlighet som Hans Person är. Vi tittar inte på Honom utifrån utan är en del av det ! Han måste ha menat detta när Han fällde orden «Ni är världens ljus, ni är jordens salt….”