120.

När Kristus lever som oss är det Honom vi först märker. Det är som att lyssna på musik — du kan fokusera på musiken och följa den, men du kan också byta fokus till själva ditt lyssnande. Då hör vi Hans närvaro som själva lyssnandet, vi hör Den som lever oss. Likadant med synen — när vi ser Hans seende genom oss och i oss, accepterar vi Hans subjektiva liv som oss. Vi blir mer intresserade av Honom än av alla objekt för hörande eller seende eller uppfattande av något slag i världen. Vi tillhör Honom i denna direkta mening.

Detta betyder att vi lever som Yeshua HaMaschiach, därför att Han väljer att leva som oss. Vi är förenade från början i detta gudsmedvetande. För judarna i Nasarets synagoga kunde Messias inte vara en människa som dem. De var ofullkomliga, lagen lärde det, alltså måste i deras sinnen Yeshua också vara ofullkomlig — Han är ju Josefs son ifrån byn. Och detta är paradoxen: Han vill vara levande som oss och ta bort ofullkomligheten vi uppfattar som så självklar.

Vi kan antingen tro att vi är kompletta, perfekta och hela i Honom, därför att Han väljer att leva som oss, förbli i oss, och då behöver vi ingenting mer. Vi ser hur dessa ord blir sanna: « Och i honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet. I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen – det är omskärelsen genom Kristus – när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda. » (Kol 2:10-12)

Eller så kan vi tänka som judarna i synagogan — omöjligt, det är hädelse !

Det första sättet är att säga det Yeshua sade — och det var lika mycket tro för honom som det är för oss. Om vi är inkarnationer av Gud blir vi aldrig besvikna på något. Fullkomligheten är just att vi har evigt liv genom Honom. Vi saknar synden och därmed saknar vi besvikelsen över något som sker, för allt är fullbordat i Honom.

Detta är för mycket för de flesta och ursinnet kokar snart. Dogmen om vår ofullkomlighet och otillräcklighet är så fast att all antydan om att Yeshua lever som oss blir som ett stort hotande vansinne. Men det Yeshua säger i synagogan efter att ha läst Jes 61:1 — «Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. »— är dessa ord: « Idag har det här stället i Skriften gått i uppfyllelse » Och detsamma gäller alla där i synagogan. Herren Guds Ande fyller nämligen alla genom Helig Ande. Vi kan alla stämma in i ett annat ord av Jesaja: « Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. » (Jes 60:1)

Vilket Ljus skriver Jesaja om ? Lammets ljus, det ljus som inte behöver någon yttre sol eller måne för att lysa, eller något separat tempel. Han bor inte längre i stentempel. Det enda tempel vi har är Yeshuas Namn som vi säger utan uppehåll i hjärtats kammare, såsom Han ber oss. Vi går inte till kyrkan för att få helighet, eller för att ta del av heligheten i någon speciell byggnad eller liturgi -– även om vi delar gemenskapen med andra i mässa och liturgi.

Ändå försöker så många kristna i dag återuppbygga templet ! Det var ju aldrig hans bostad, bara en representation av det sanna templet som skulle komma i Honom — Kristi kropp. « Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. » (Rom 12:4) Detta gäller nu, men gällde även där i synagogan den där dagen Han kom hem till hembyn.

Som Guds inkarnation var Yeshua aldrig besviken på hur judarna reagerade på Hans tydliga påståenden om att Herrens Ande är över Honom — och över oss alla. Han blev aldrig besviken eller bestört över alla de onda handlingar som riktades mot Honom och pekade rakt mot avrättning på ett romerskt kors. Han levde under mordhot hela sitt vuxna liv och älskade ändå sina fiender. Han kom för att lära oss alla gudsmedvetenhet och genom att vi genom tron och bönen låter Honom leva oss sker denna inlärning över tid.

Han visste att en liten grupp skulle skriva ner Hans biografi och undervisning och föra den vidare. Denna undervisning och lära skulle sprida sig österut, söderut, västerut och norrut. Österut skulle den reformera buddhismen till en gudsälskande Mahayana och den skulle starta en gnostisk indisk rörelse som längre fram skulle kallas hinduism, där vissa delar övertar inkarnationen Yeshua och tänker sig andra mer fantasifyllt mytologiska avatarer. Den skulle bli europas ledande religion och formulera normer för statsbildningar hela världen. Men Han visste också att läran skulle bli uttunnad och förvänd och grund till långvariga blodiga förföljelser inom kristenheten. Läran skulle användas politiskt till förtryckande system och djupt omoraliska handlingar. Liksom vågor på ett hav som skjuter i höjden men strax sjunker ner i djupa gropar, om och om igen, försöker Guds Sons undervisning och närvaro förvandla världen över tid. Men samtidigt hör vi hans röst: « Mitt rike är inte av denna världen ». Och Johannes skriver om Ljuset att det skiner i mörkret och mörkret tar inte emot det.

Och där är vi. Vi ser en värld mer inriktad på lyxkonsumtion och slaveri som aldrig tidigare i historien. Samtidigt hycklar stora kyrkor och använder Yeshuas lära som grund till yttre formler för en rent världslig verksamhet. Yeshua är medveten om detta när han lever inkarnerad som Guds Son men älskar sina lärjungar och alla människor, leder dem tålmodigt till den sanna verkligheten om oss: att vi alla är menade som Guds söner och döttrar för att Fadern själv ska förverkliga sig i universum. Ungefär som atomer inte syns för oss annat än i energi och rörelser och krafter, ungefär som elektricitet också finns där osynligt för oss tills vi upptäcker olika manifestationer i ljus, gnistor, krafter, blixtar, så lever Yeshua i oss alla med Sin Ande tills dess vi upptäcker det och kan medvetet börja leva det gudomliga liv Gud ger oss.

Guds undervisning genom Yeshua och lärjungarna syftar till att vi alla inser vårt liv i Gud och såsom Gud, så att Sonen blir söner och döttrar. Så är Guds kärleks projekt tänkt. Men det är en riktigt djärv bekännelse, när världen ser ut som den gör. Kan vi säga att nu är dessa sanningar också sanning för oss!? Det låter absurt. Ska vi inte börja med att få pli på alla sexuella övergrepp inom kyrkan, till exempel ? Eller tona ner hatet mellan olika grupper inom den ortodoxa kyrkan av idag? Det finns många ändar att börja med.

Hur kan vi säga vi är kompletta, perfekta, oberörd av all ondska, hela och utan behov av någonting? Liknande var det med vår första omvändelse — jag minns de förvånade minerna bland vänner på lärarseminariet när jag gick till mässan varje morogon och kväll. Nyfikna ja, men också misstänksamma och skakande på huvudet. Hur kan man välja att bli katolik? När det ser ut som det gör i denna skamfyllda kyrka ? Men efter ett år tillsammans menade flera av dem att det var mycket intressant och givande att får umgås med mig under denna tid. Jag tackade Anden för det, för det var inte jag utan Han som påverkat dem.

Men de dåvarande vännerna och släktingarna som inte tyckte de såg någon förbättring eller positiv förändring hos mig, förhöll sig tydligt skeptiska och gör så än i dag även om de blivit vana vid tanken. De förstod inte och hade svårt att tro att vi hade blivit pånyttfödda i någon rimlig mening. Endast min fry såg en ny kvalitet i familjelivet, en man hon inte riktigt kände igen och som hon gillade. Så jag vet att Kristus fick en plats att vara i familjen.

Men allt som kallas religion och tro skrämmer bort många världsliga människor. Även om vi vittnar med glädje och nytt liv om vad vi har hittat, kan de bara inte se det, och vi har inget sätt att bevisa det. Inget av den gudomliga friden och glädjen kan bevisas för köttets sinne eftersom detta sinne aldrig kan förstå det, oavsett hur uppenbar sanningen är. Det skulle fortfarande sakna förmågan att se. De har inte ögon att se med.

Dessutom är det i vissa cirklar inne att vara smart ateist. En grupp intelligenta ateister satt och pratade på ett kafé i Uppsala och jag kände flera av dem som kurskamrater. Jag minns så väl hur de pressade mig, den enda troende i rummet, på en uppfattning om ateismens vara eller icke vara. Jag suckade lite men sa med ett leende: « Det är enkelt med ateister. Tänk på naturen. Om hösten faller löven från träden. Vackra förgsprakande löv. De har levt ett gott liv. Nu är de alltmer livlösa och till sist utan liv. De blir torra och spröda, de faller sönder och förenas med jorden igen. Ett vackert kretslopp, ingenting att bekymra sig om. Så är det med er ateister. Ni lever ett liv så gott dert går, njuter ibland, lider ibland. Så vissnar ni eller blir sjuka och som löven blir ni livlösa och faller sönder i små beståndsedelar. Inget bekymmer, ett naturligt biologiskt och andligt fenomen. Inte så mycket att orda om. Andra löv har liv i sig genom hoppet och tron och kärleken till Gud och de får märkligt nog evigt liv och stor överraskande glädje.»

Hur reagerade mina kursvänner? Som vanligt. Många ateister grips av ursinne när de hör detta sägas. Andra grips av förtvivlan. Det är hett sprängstoff ! Några skrattar uppgivet och skakar på huvudet. Endast den mest cyniske ateisten förhåller sig lugn. De flesta anser att det är djupt orättvist eller fördömande eller, ja, emot de mänskliga rättigheterna på något sätt. Som någon sa i gänget: Gud är verkligen orättvis !

Det bästa är väl att vara tyst och stilla men ibland kan jag inte låta bli att säga de enkla orden som är så välbekanta sedan 2000 år. Jag skulle tro att ursinnet det väcker, hör till den dynamik som finns inlagd av Gud i våra hjärtan. Vi törstar och hungrar alla efter gudomlig rättfärdighet, en del döljer det bara bättre än andra.

Men jag har inte mött så många sanna ateister, de flesta har haft en livsgnista därinne, en reservationm en undran, en längtan. Min mamma var en sådan. Sista tiden i livet pratade vi då och då om det liv som kommer. Bäst att ha ögonen öppna för det, sa jag. Och hon nickade. Vi undvek ordet tro eftersom många fått så konstig uppfattning om det ordet. Men så är det med många ateister, de har en längtan därinne, en gnista av liv i det torra lövet. « Saliga de som hungrar och törstar » säger Han. Och det räcker, tror jag för att det nya livet öppnar sig och vilken härlig överraskning det blir ! Den verkligen ateisten som in i det sista saknar en sådan gnista, genomgår det förintande kretsloppet. Men jag måste reservera mig för Gud kan sätta liv i ett livlöst löf och i en livlös själ. Universalisterna vill att det skall ske i alla fall, samtliga ateister ska sättas i liv och luyftas upp till himmelrik. Må det verkligen vara så ! Bibelordet säger ju: « Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. » Men jag vill säga till varje inbite ateist: Bra ! Lev efter din ateism så länge det håller ! Och det är ok att ha en liten brasklapp om att du gärna ville ha evigt liv ändå… » För som Heb. 11:6 säger: « Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. »

Vårt enda pålitliga vittnesbörd är Andens vittnesbörd inom sig själv. Som de gamla kristna sa till mig på Hawaii: « Du är ansvarig för hela världen, 100% ansvarig för vad du upplever ! Håll därför rent med bönens kvast !» Jag tror inte Gregorius av Sinai skulle kunna säga det bättre och kärnfullare.

Andens vittnesbörd kan inte ens våra bästa bröder eller systrar ge oss och vi kan inte heller få det genom att rådgöra, predika eller ens studera skrifterna. Att komma in i föreningen med Honom är en nästan obegriplig övergång, som verkar redan ha skett när den sker. Den har varit med oss från början. Det är som historien om de tre fiskarna. Två yngre fiskar är tillsammans när en gammal vis fisk kommer långsamt simmande förbi och säger: God morgon ! Så underbart vattnet är idag ! När den gamle försvunnit säger den ena av de yngre till den andra: « Vad är ‘vatten’ ».

Bland ärliga kristna sökare har jag funnit en stark saknad efter denna övergång från yttre tro till inre förening. De har läst om den men den sker inte. Det är en uppenbar bristvara på teologiska institutioner världen över. Det beror på att det är ett distinkt skifte i kunskap och förståelse — och du kan inte tänka ut det ! En professor medgav skämtande att det skulle förstöra karriären för honom ! Det är nämligen ett nytt liv. Och precis som när vi visste att vi är födda av Gud, är det enda tillförlitliga vittnet Anden i oss, när vi insåg sanningarna i Johannes 17: 11 — « Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. » Det är samma enda pålitliga vittne –- inom oss !