117.

Passioner finns i överflöd i varje människa. Oändliga är önskningarna och begären. Rädsla och oro är ständiga följeslagare. Det är vår situation. Så länge vi identifierar oss med våra känslor av begär, missnöje, oro eller rädsla och ser dem som skäl nog att fortsätta vara oroliga eller rädda, kan vi inte komma förbi det — eftersom det har blivit det viktigaste. Vår blick är ju fixerad i själva det negativa. Till synes legitimeras denna fixering. Det är liksom en loop: eftersom jag känner oro och rädsla är det meningen att jag ska känna oro och rädsla ! Vansinnet i cirkulära resonemang.

Men i samma stund vi drar in andan och säger Jesusbönen blir det uppenbart att detta är inte vilka vi är. Begär, behov, oro rädsla kommer och går i sjok eller vågor. De är aldrig verkligheten. Yeshua är verkligheten. Varje orolig natt när jag vaknar ur en galen irriterande dröm och går ut under den stjärnbeströdda himlen och månen hängande i en kant, blir jag varse att verkligheten alltid är större än dessa flöden av negativa känslor. Jag må berövas sömnen men inte verkligheten ! Och Han är verkligheten.

Vi måste inte nödvändigtvis befria oss från känslor av oro, rädsla, missnöje, irritation — men inse att detta är en del av Faderns bägare, given till oss. Det är inte något hemskt vi fattiga människor måste uthärda, utan i oss som är privilegierade att vandra i Anden är allting ljus och härlighet. Vi vet att Anden fullgör sina syften i allting. I allting försonas vi och ingen fördöms.

Det är faktiskt tvärtom. Vi har visserligen frestats hårt att tro på anklagaren som utnyttjar varje känsla av rädsla eller oro, avund eller vrede. Inte för att vi vet att någon av hans anklagelser är sanna, utan på grund av den turbulens han rör upp i sitt anklagande.

Att försöka jaga bort oro eller rädsla, det är som att försöka följa en liten spansk mygga. Du hör ljudet men den är omöjlig att se. Det bästa är att vispa i luften med en elektrisk dödare och låta slumpen avgöra. Men när vi genom Anden ber Hans befriande Namn, öppnar våra ögon och ser, « Oj, oj, jag har blivit nästan förvandlad av de anklagelser som kommer farande ibland. Men här är du, Herren Jesus Kristus, du dyker upp genom Ditt Namn mitt i cyklonen där jag också visste att du skulle vara! Tack, Helige Ande, för din tydliga påminnelse om vilka vi är i verkligheten !

Det finns inte så mycket att göra med starka känslor av rädsla eller oro eller irritation. Vi kanske inte kan fly dem. Om så är fallet, använd dem som avstamp för Jesusbönen ! Se upp i himlen, rymden är så mycket större än alla materiella omständigheter. Mellanrummen dominerar universum. Det är till och med så att 96% av universum är osynligt och icke-materiellt.

På samma sätt, med vår brist på känslor av kärlek vi anser att vi som kristna borde ha. Jag plågade många biktfäder med detta och de sade säkert kloka ord till mig, men inte förrän långt senare såg jag igenom denna anklagelse och sataniska frestelse. Och de botförlägganden som biktfäderna gav hade inte så mycket med Kristi närvaro att göra. Samma sak med känslor av en förlorad upplevelse av Hans Närvaro. En god prästvän hade i flera år upplevt Jesu frånvaro. Aha, sa jag. Du låter anklagaren tala om något för dig nu igen ! Varför lita på dessa negativa omdömen om dig själv. Om du är förlorad i Kristi frånvaro, skulle du inte förstå ett ord av vad jag säger. Kristi närvaro kommer före alla dessa känslor av frånvaro, oro, missnöje, rädsla. Han är vad du är. Du hörde anklagarens röst som sa att du inte kunde vara i Kristus om du hade dessa känslor av frånvaro, oro, missnöje och irritation. Men den Helige Ande anklagar inte. Han korrigerar ibland, men förringar inte eller anklagar. Han ger dig istället evigt liv och önskan att om och om igen be Yeshuas Namn.

När det gäller våra erfarenheter av närvaro är vi tillsammans med många andra kristna som säger detsamma, att de inte har några känslor av gemenskap med Gud eller av hans tjänst. För mig är lösningen Jesusbönen och Pauli uppmaning att som soldat inte trassla in mig i civila angelägenheter ! Genom att ständigt recitera bönen vet jag min tjänst på ett enkelt sätt. Visst måste jag ibland avbryta men snart är bönen med i alla situationer. Om jag inte kan ha en tydlig känsla av närvaro, tror jag ändå. Jag har fullt upp.

Det finns inget behov av att matcha någon annans erfarenhet eller andliga övningar. När jag läser Filokalia är det för att få goda råd och insikter, inte härma eller matcha Gregorius Sinaiten eller Makarios. Ibland ger Skriften, särskilt Jesu egna ord eller Filokalia ett och annat evigt ögonblick när jag kan få en vidare glimt av landskapet eller av Gud själv, ett ögonblick fullt av ljus och kraft, som ockuperar hela min uppmärksamhet. Och sedan är det borta. Morgonen efteråt är tyst och tom, bara ett vagt minne finns kvar. Det var bara ett ögonblick, eller kanske tre. Och jag vaknar lika dum och full av passioner som vanligt.

Poängen är att vi aldrig förstår hur stor Frälsaren är, som han själv säger: « Ni känner inte mig och ni känner inte Fadern! » Det är härliga ord, för det innebär att våra begränsade förmågor leder till ödmjukhet så att vi kan ta emot mer undervisning av Frälsaren. Alltför många är de kristna som intellektualiserar sin förminskning av Kristus och kallar det kontemplativt eller evangeliskt eller socialaktivistiskt.

Vi förstår inte Andens affärer med oss genom det yttre självmedvetandet och det intellektuella formulerandet. Vi är alla lika i det Andens rike — vi är ingenting och Han är allting. Det är därför vi inte lever därifrån, men från det osynliga himmelriket inombords, vi drivs av Anden utöver vad vi medvetet uppfattar. Det inre är sanningen, och det kan inte gripas i det välformulerade verbala köttet. Köttet förblir kött tills den dödliga kroppen läggs ned. 

Det finns inget sätt att bekämpa känslorna, men vi kan så ofta som möjligt bekräfta sanningen vi vet — Honom. Ingen av oss skulle kunna följa Andens verksamhet i oss om det inte var för den Helige Ande i sig ! Dina yttre känslor av vad som helst, rädsla, irritation, besvikelse, tristess, otillräcklighet, känsla av förlust eller vinst är bara bra övningar för oss att gå i Anden genom tro och inte vackla i ditt hjärta ! 

Genom vårt psyke dras vi fram och tillbaka av emotionella vindar — Gregorius kallar dem distraktiva demoner rätt och slätt — och frestas att tvivla och ibland förtvivla, men det är inte vårt verkliga hjärta. Hjärtat betyder att budskapet kommer från Anden och skickas avsiktligt till den djupaste platsen i oss, där vi bekräftas av trosordet som Anden får att stiga upp i oss. Det är där vi finner rymden, lugnet, Guds stilla röst. 

Du står och går i Kristi seger. Han sitter på Faderns högra sida i full härlighet och har sänt Anden att jobba bland dina tillstånd som en städerska och hjälpare, precis som Han sade. Du är lovad denna seger genom att helt enkelt ta Guds ord för vad det är. Barnsligt och enkelt säger vi: « Okej, tack Herre, du har mig och du uttrycker ditt liv i och som mitt liv. Det spelar ingen roll vad anklagande demonröster säger i mitt huvud — de är inte av Dig Herre. Jag tror Dig bara. »

Barnsligt och enkelt. Även om attacker från emotionella stormar drar över ytan är du barn i Hans famn. Denna barnslighet är faktiskt ett tema hos Yeshua som löper genom de fyra evangelierna. Ju äldre jag blivit ju mer ser jag att det är den verkliga grunden för hela evangeliet eftersom det handlar om oss i vårt personliga förenade liv i Honom. Och där kan vi bara vara barn. Det är en illusion att vi skulle mogna till ungdom och vuxen i tron, nej, där förblir vi barn som inte mycket ‘förstår’ eftersom det skulle dölja Herrens storhet.

Vi har inte något självständigt eget liv i denna barnslighet och barnlikhet. Det enda sättet att komma fram till Guds « någonting » är genom förverkligandet av detta ultimata « ingenting » som det är att bara vara barn och få liv genom Fadern. Yeshua uttrycker detta tema också när han talar om att ta upp sitt kors, lämna världen, lägga ner sitt liv, dö som vetekornet i jorden. Här några exempel:

« Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger. »(Luk.14:33). Se även Lukas 14: 26 — « Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. » Detta är vad som sker när vi endast har En som är både Fader och Moder, vi har lämnat det jordiska livet. Vi hatar det instängda livet i mänskliga koncept, alltså världen (vi hatar inte levande andar som också är Guds barn, precis som vi.) Men även om vi kunde ge bort alla våra ägodelar, ge upp hus och familj, skulle vi fortfarande ha den viktigaste ägodelen kvar – oss själv !

Detta uppgivande är en vila, en avslappning — inte en självinsats eller terapi man utför för att uppnå något. Nej det är den Helige Andes omedelbara och kontinuerliga fullkomliga verk i oss.

Vissa kan då fråga  « Var är nåden i allt detta? »

Den är i oss i Andens kontinuerliga 24/365-liv som vi manifesterar och lever. Kristus sände oss Anden för att guida oss till det himmelska livet. Det är en pågående aktivitet, lite olika för varje dag ! Anden tar över köttet och driver där sin helgelse-operation, det är nåden. I Rom. 8:2-3 säger Paulus: « Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. » 

Alltså är vi redan hela. Vi behöver bara bli medvetna om det för att delta i glädjen. Den omedvetne lider av alla demoner och fantasier om sin självständiga begärsfrihet, trots att föreningen med Kristus redan är ett faktum — för Kristus är huvudet, vi är kroppen.

Den föreningen åstadkom Sonen innan någon värld fanns. Helt passivt föddes vi in i den gudomliga föreningen med Honom. Vi gjorde ingenting för att denna förening skulle existera, och vi kan fortfarande inte göra någonting åt den. All aktivitet blir onödig inför denna förening av Kristus med sin kropp som är alla vi troende. Därför blir också alla räddade alldeles förutan sin kunskap eller medvetenhet om detta. För aktivister är detta en obehaglig insikt — värdet av alla deras insatser och förbättringar verkar i fara !

Visst tycker vi att vi växer och utvecklas från otro till tro till tro, från tro till mognare tro, från förståelse till djupare förståelse. Helt naturligt, inget fel i det.  Men i varje skede är vi Guds barn, vare sig vi tycks vara unga män eller fäder som aposteln Johannes beskrev det. Vi är ständigt hela och fullständiga I Honom, och saknar ingenting.

Men att överge allt vi har ? Vi kan ge bort allt eller överge allt, men hindret för vårt missförstådda individuella självskap är fortfarande kvar. Jag läste en indisk skildring av en man som lämnade familjen och alla sociala ansvar och blev hemlös omkringvandrande sannyasi. Det blev svåra tider för familjen, frun, barnen och barnbarnen. Uppenbart lämnade han inte sitt ego, sitt självständiga jag som ville göra en yttre traditionell religiös plikt och vandra mellan härbärgen och tempel. Inte bara är jaget fortfarande där i den vandrande sanyasin, utan hans val att lämna allt, inklusive familj och vänner, ger ofta motsatt effekt. Franciskus påpekade att den som ger bort allt han äger men behåller självets vilja har ingenting gjort.

Ofta har kristen andlighet ansetts vara en gradvis utveckling av gudfruktiga egenskaper. Vi har lärt oss och trott i århundraden att vårt jobb i relationen till Gud är att utveckla dessa kristuslika egenskaper, som vi ser i evangeliernas Jesus. «Agera som Jesus vår förebild!», uppmanar predikanter. Det verkar rätt – eller hur?

Därför försöker vi genom våra egna ansträngningar att själv producera Jesu egenskaper – att vara uppmärksam, kyrkoflitig, bibelstuderande, kärleksfull, snäll, ödmjuk, förlåtande. Trons lydnad blir ett arbetsprogram. Men Gud arbetar med att ta bort denna själv-autonomi. Sanningen är att vi aldrig kan utveckla dessa egenskaper i oss själva, hur vi än försöker — eftersom de är Guds egenskaper och han ger dem inte till oss som belöning. De kan bara vara hans för evigt. 

Den gradvisa utvecklingen av gudfruktiga egenskaper leder ofta till mim och teater. Har du någonsin försökt att vara ödmjuk? Jag har, och själva akten att försöka ger motsatt effekt. Att tro att vi kan öva och utveckla vår egen ödmjukhet är helt enkelt fåfänga eller stolthet.

Jag läste något av Norman Grubb för några veckor sedan och kom över en fras som jag aldrig hade hört Norman använda, om ödmjukhet. Det han skrev berörde mig: «Ödmjukhet betyder bara att du inte är där.» Vi kunde lägga till: Och det är den bästa platsen att vara på.

Eller som Yeshua säger, i den äldre svenska översättningen 1873: «Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan Gud allena;» (Matt 19:7)

Och: « När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är och att jag inte gör något av mig själv utan talar så som Fadern har lärt mig. » (Joh 8:28).

Mänskligheten tror att allt vi behöver göra är att anstränga oss lite. Klimatkrisen är ett bra exempel på detta. På GOP-mötet i Glasgow alldeles nyligen uttrycktes denna åsikt flera gånger. « Vi kan om vi vill ». Det är optimistiskt. Men problemet är att den viljan inte finns hos människor. Yeshua fördömde den tanken en gång för alla. Tänk på det –- om Han, Guds Son, inte har någon inneboende godhet genom sin egen autonoma styrka, bortsett från Gud som var inom Honom, hur skulle vi människor kunna ha det?

Sonen kan inte göra någonting av sig själv. För mig är det nyckeln till allt och det är sann ödmjukhet. När Norman Grubb skriver « Du är inte där,» betyder helt enkelt att vi har en inre känsla, kalla det en inre grund eller plattform, där vi bor som om vi är ett Ingenting. Paulus säger i Gal 6: 3, « Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. » Att förlora sitt liv för att hitta det i detta ingenting.

Men vi försvinner inte. Vi är fortfarande där, men i rätt perspektiv, för det är Han som är här. Mina elever har ofta protesterat och sagt att om vi inte själva gör något blir inte heller Guds arbete utfört på jorden. Och så har en ibland utdragen diskussion börjat.

Allt vi behöver göra är att tänka på Joh. 8:28, på Vem som sa det och titta på vad han åstadkommit. När vi ser att vi gör ingenting av oss själva börjar vi se Guds dolda liv i oss, hur Helig Ande ständigt driver oss till Honom. Detta nya liv mitt i det gamla kommer fram och gör mycket mer än vi någonsin kunde föreställa oss eller tro på i vårt tidigare tänkesätt att försöka med egen viljekraft. 

Yeshua stannar inte bara vid, «Jag gör ingenting», som om ingenting händer, men tillägger, «av mig själv» och kompletterar bilden av hans inre verklighet genom att säga att Fadern som bor inom mig, han gör sitt verk. Detta, våra liv, är de verk Han gör, av och som oss. Och eftersom de är hans och inte bara våra ensamma, bär dessa verk Den gudomliga frukt som Gud söker.

Slutresultatet av att Yeshua ingenting gör av sig själv beskriver aposteln Johannes:  «Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.» (Joh 21: 25).