Detta är fortsättningen på bloggen kristusfokus.wordpress.com

72.

När vår perception av Guds vilja flyttas från ett objektifierande yttre — allt jag ser är Guds vilja i operation — till svaret på frågan «Vem är jag?», då är det uppenbart att jag ÄR Guds vilja.

Antikens kristna i katakomberna in Rom målade väggarna i glädje. Jesus var flöjtspelaren som ledde dansen, han var herden som ledde sina får, en ung glad herde. Liknande saker skedde i Asien bland de nya kristna och i Apostlagärningarna finns denna strålande glädje bland de förföljda och mycket utsatta kristna vittnena.

Vadan denna glädje? Varför är det en sådan enorm skillnade mot långa gudstjänster där folket i kyrkan mest får träsmak i kroppen och vill ut därifrån, eller långa katolska litanior där systrar och bröder låter som bandspelare som repeterar färdiga formler i timme efter timme? Skillnaden är vilken sorts Kristusfokus människor har.

När Kristus får vår tillåtelse att dansa i hjärtat, då gör Han det. Det är en inre glädje, inte en yttre. Det är en glädje som är naiv, stark, livskraftig. Den är inte att ta miste på. Den sätter sig främst först som Guds glädje, väntar inte på yttre villkor att först vara uppfyllda. Den är ödmjuk men mycket tillåtande och barnslig.

Kristi liv i dig är ett välbefinnande som alla andra former av njutning tjänar. Själva kan de inte stå utan faller som hus på lösan sand. Men i Kristus kan det högsta möjliga välbefinnandet äga rum. Det är människan som accepterar allt som Guds vilja och «förblir» i Kristus, har inte bråttom någon annanstans för att göra något annat.

Det är därför senantikens kristna kan tänka: stjärnevalvet ovanför mig, solens värme på min kropp där jag sitter och njuter dagen, årstidernas ordnade följd efter varandra, tack o Herre ! Epikur var en skugga av detta, så också Horatius och de romerska erosdyrkarna, även Ovidius. I Kristus kom det verkliga välbefinnandet, det verkliga Eros — i den kosmiska Agape som Gud är, Gud som en Enda Aktören. Om vi vill: agapé omfamnar all eros.

Därför blir perspektivet på våra egna omständigheter annorlunda än för världens människor. Vi njuter av Faderns aktiva närvaro i skapelsen, i denna kropp vi har just nu, vi njuter av Sonens liv och undervisning i evangelierna, av heliga Marias hjälp att klara varje dag. Det stora scenariot är det väsentliga, det lilla knappast synligt eller begripligt. Hur många humanistiskt fokuserade går inte vilse i de små kaotiska omständigheterna! I Kristus lämnar vi detta själviska kaos för ett annat perspektiv.

Att Guds vilja är den enda handlande faktorn i kosmos, är alldeles avgörande för Kristi liv i oss. Du märker att lidande är något som skapas genom inbillningen om en liten privat aktör. Det är när vi inte säger som Jesus: ske Din vilja. Vi säger något annat, kanske snyggt inpackat i mänsklig stolthet. Men nu har du perspektivet att allt som sker i Guds skapelse också sker med En Enda Aktör. Du har bytt till Kristi perspektiv.

Naturligtvis har denna Guds vilja skett från begynnelsen, om det nu var genom en explosion eller på något annat sätt. Gud «sade» och det skedde. Så sker allt i det synliga universum och i all osynlig verklighet — «skapare av allt vad synligt och osynligt är» som vi säger i bekännelsen. Denna vilja kommer att skapa all framtida verklighet på samma sätt. Det verkliga i Sig blir just denna vilja till det som faktiskt sker.

En kvinna jag känner fick det hemska beskedet om hennes sons död genom självmord. Hon hade inte aning om att han skulle haft det svårt eller gått i suicidala tankar. Men hon upplevde endast en kort biologisk reaktion av saknad och blev senare fullständigt fridfull i den tron att Gud i sonen skapat ett program som skulle leda till självmordet, att hela hans liv liksom hennes eget och familjens var en manifesation av Guds egen vilja.

När Kristus lever oss har vi detta medvetande om Vem som handlar när vi handlar, Vem som skapar liv och aktiviteter när vi erfar det. Det är en underbar dimension av frid och lugn. Biologiska reaktioner sker varje dag sålänge kroppen lever, men när de sker finns inget fördömande av vissa reaktioner eller stolhet över andra. De just sker enligt Hans vlja.

Om vi applicerar detta på motsättningar mellan troende och icke-troende finner vi att det är Guds vilja att materialisten och ateisten är just vad de är i sina tankar och erfarenheter. Den troende kan endast tänka: så intressant att Gud vill detta ateistiska och materialistiska tänkande i denna person ! Precis som Han vill mina troende tankar och känslor varje dag. Pris ske Gud som Job säger när Gud tar ifrån honom de yttre manifestationerna av livets goda dagar, med rikedom och barnbarn. Job inser att allt han njutit av var Guds gåvor, att hans tragedier och elände är samma Guds vilja och i samma grad. Herren ger och Herren tar, välsignat vare Hans Namn.

Kristus som fokus i oss blir en avslappning av all tendens till orolig självisk produktion av handlingar och tankar, fängelset vi själva skapar. Om vi begår misstag kan vi lugnt säga: Skärp dig Gud ! Vi vet att vi ingenting har kontroll över och kan låta Honom göra precis det som sker. Vi bevittnar det i stor glädje och frihet.

Get new content delivered directly to your inbox.